"Kör jag på rätt sida av vägen?"

 
 
 
 
 
I fredags bjöds jag och syrran på en trerätters-middag av vår sister-from-another-mother-and-mister Mickan. Det blev avokado med hemmagjord skagenröra, en grekisk paj och glass med goda tillbehör till efterrätt. Mycket gott var det! Den perfekta kvällen innehöll även en trevlig promenad och lite soffmys (jag nickade till men det hade inte med sällskapet att göra, haha).
 
Jag var för typ första gången chaufför vilket är rätt chockerande. För er som inte känner mig så är jag ganska rädd att köra bil, gör det endast här i "byn". Att åka tre mil till vår bästis kändes uteslutet, dels då det är 100km/h-väg dit, dels för att det skulle innebära mörkerkörning. Men det gick förvånandsvärt bra!
 
Jag tror att en stor orsak till min rädsla kommer ifrån min förra tur bakom ratten till Mickan. Jag hade haft körkort i någon dag bara (november 2014) och vädret var katastrofalt. Dimma, halka, snöflingor i kaosartade virvelvindar och bäcksvart mörker. Lägg till att jag var en väldigt ovan förare som knappt övat på landsvägar och helljus. Lägg även till att jag körde ensam och mitt i allt mötte en jävla cyklist mitt på 80-vägen. Samt att jag ALLTID hade bilar bakom mig så jag vågade inte köra sakta trots att jag kanske borde ha gjort det.
 
Men som sagt, i jämförelse med en vinternatt så var det där piece of cake. Fast med det sagt så var jag lite orolig några gånger och sa saker som borde skrämma vilken medpassagerare som helst, typ:
 
"Kör jag på rätt sida av vägen?!"
(Jag älskar min pedagogiska syster som lugnt svarade "Ja, det gör du. I Sverige har vi högertrafik.").
 
"Vad är det där för jävla väg som går där till höger då?!".
(Syster fortsätter lugnt och sansat förklara att folk bor i dem där husen och vill gärna ha en väg att köra dit på).
 
En plämplig sak jag också sa den dagen var:
"Ja, att vara au pair utomlands hade jag också velat testa på. Samtidigt, jag gillar ju inte barn så det kanske är till min nackdel".
(Jag sa detta alltså till min gudsons föräldrar. Inte mitt stoltaste ögonblick med andra ord...)
 
 
Ps. Jag ogillar inte barn. Jag hatar dem. Skämt åsido, jag tycker om ungar men jag skojar gärna om att jag inte gör det, även om många kanske inte tycker det är så roligt. Men det låter så grovt så jag kan inte låta bli. Sanningen är mest att jag är otroligt ovan med barn. Jag har knappt umgåtts med några genom åren.
 
Jag har inga småsyskon och mina syskonbarn/bästisbarn har jag inte spenderat så jättemycket tid med. Jag umgicks dagligen med Johannas dotter förr men det var under hennes första 1,5-2 år. Det är ju ganska simpelt. Det är när de börjar prata som jag inte vet hur jag ska göra. Vad säger man? Vad gillar de att prata om? Vilken nivå är de på? Istället för att bara slappna av så gör jag världens grej av mötet i mitt huvud.

Skriv gärna! (anonym som namngiven!)

Kommentera inlägget här så gör du min dag:):

Vågar du skriva vem du är?:):
Ska sidan minnas dig?

E-postadress: (publiceras inte)

Din hemsida/Bloggadress:

Vad du vill skriva (jag svarar på det mesta i mina inlägg):

Trackback
RSS 2.0