Vimmelbilder / Tankar om krogliv



63 vimmelbilder på mig. Inte alls självkärt... Men hey, it's my blog liksom.
 
 
Av en slump såg jag att Uppsala.com skrev något om att man kunde se alla Valborgbilder genom åren. Där hittade jag även en del vimmelbilder från åren jag var ute för jämnan. Vissa bilder får förbli osedda men jag kan trots den rensningen ändå säga att jag skäms lite över vissa av bilderna jag valt att lägga upp här. Det känns som om jag aldrig kunde låta bli att kramas/lipa/klä mig fult/böja mig bakåt (?!). Men då detta är för ett liv sedan (främst 2006-2007) så tycker jag att jag är ursäktad.
 
Och till er krogråttor som alltid höll mig sällskap på Seven (och i vissa fall andra ställen) så kan jag säga att det inte fanns så många bilder på hemsidan jag nämne. Ifall ni, mot förmodan, skulle kolla utbudet. 90% av de jag lagt upp nu kommer ifrån min gamla bilddagbok. Det som skulle vara kul att ha kvar är även de videos som gjordes under dom Uppsala-kvällarna. Man fastnade ju även på dom ibland.
 
Jag minns särskilt en där jag hade en grå kort kjol och en ljusrosa långärmad tröja (jag minns det just för att det var den enda gången jag var rätt påklädd), jag stod och dansade vid en av dansstängerna som de hade på "scenen". Och fotografen gjorde en sån där "loop" (eller vad det heter, ni vet som i appen Bomerang) när jag åkte upp och ner. Vilken kontrast från idag! Kan för övrigt vara övertydlig och säga att det INTE är från kvällen jag stod vid stången i en av bilderna från kollaget ovan. Jag kom från en kväll i stadsparken och hade inte tänkt gå ut den kvällen, av kläderna att dömma.
 
Ps. Om någon skulle undra så kommer jag aldrig i mitt liv att sluta lägga upp gamla bilder. Det handlar som sagt inte om att leva i dåtid utan det handlar om att ha återblickar. Jag saknar inte den tiden ett dugg, även om jag såklart haft många roliga kvällar. Och väldigt många dåliga, jag ska inte försköna den peroden.
 
Suget att gå på krogen eller till öltält försvann för många år sedan. Jag har ingen åsikt om dom som är i min ålder och fortfarande roas av att gå ut på galej. Men jag har nästintill inget intresse för det och det är väldigt skönt att komma till det stadiet i livet. När man inser att det är ett sundhetstecken och inte ett tecken på att man är tråkig. Och jag har sagt det här förut men jag säger det igen. Det spelar ingen roll om man kommer till det stadiet innan man fyller arton eller när man är betydligt äldre.
 
Men, återigen, jag är glad att jag kom på det efter att jag varit nyfiken på utelivet. Jag har checkat av krogar, öltält, festivaler, hemmafester, förfester, efterfester och parker. Jag har ofta gått före i krogkön men har även blivit utslängd. Jag har gått ut med vakter men blivit hatad av bartenders. Jag har betalat öl i lånade enkronor och även köpt en 800-kronors-champage innan stängning (tog en klunk innan jag gick hem). Jag har checkat av det mesta känns det som. Sjukt nog handlar det här som sagt bara om ett par år (även om jag festade lite innan och efter det med), men ändå blev jag så otroligt mättad av hela konceptet.
 
Slutligen, det är ju inte bara bilder jag gått igenom på min gamla bilddagbok utan även tillhörande texter. Alla är otroligt pinsamma. Som under en bild som jag tagit på Sevens hemsida. Där har jag skrivit något i stil med "Jag är så trött på folk som varit på Seven typ två gånger och redan kallar sig stammisar. De kanske ska komma upp i våra siffror innan de gör det! Fast, vem bryr sig om sånt liksom...". Dubbla åsikter där eller vad? Haha. Nåväl, nu ska jag, iklädd min urtvättade Kakmonstret-t-shirt, titta på Frasier. Jag älskar att mitt liv är oglamouröst.

Fotobok av Malin & Johanna

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På tal om att min blogg är tio år; här är fotoboken som jag lovade att visa er. Många av bilderna är dock ifrån åren innan 2008, men ändå. Eller, de flesta festbilderna är det i alla fall. Men trots att Malin och Johanna gjort en snäll version så vågar jag ändå inte visa er alla sidor, haha. Jag kanske gör det sen. De lovade sist vi sågs att någon gång göra den mer ocensurerade versionen av våra minnen. Inget man lägger upp på sitt vardagsrumsbord kanske... Jag älskar verkligen alla nostalgiska bilder de lagt upp och lika mycket texterna de skrivit. Man skrattar och gråter omvartannat när man läser den fotoboken. Älskade vänner ❤
 
Ps. Jag vet att kvalitén är sådär men dessa bilder var mitt tredje försök. En gång till hade resulterat i ett krossat glas. Eller ett mosat äpple. Sa jag när jag försökte med det en gång förut? Jag har, även om många har svårt att tro det, haft svårt att hantera min ilska back in the days. Ofta blev det mina föräldrars saker som for illa under mina utbrott. En gång bestämde jag mig för att ta ett äpple istället för att skona mina pärons tv-kontroller/tallrikar/marsvin (nejdå). Det slutade med att jag grät floder av mitt dåliga samvete. Hur sjutton tänkte jag som mosade en oskyldig frukt?!

Ett dussin år sedan

Jag, Johanna D och Johanna D. Tur att jag bara umgås med en av dom idag, det blev så opraktiskt annars. He, he...
 
Jag och Malin.
 
 
 
Ingen bild från 2006 är giltig utan en box Dunavár någonstans.
 
Festar i Skärplinge.
 
Bilder från Öregrund, Uppsala och Göteborg. (Enda gången jag haft rött läppstift på mig).
 
Bilder på mig och Malin. Den första och fjärde bilden är från 2005, då vår vänskaps-era började. (Och nej, jag var varken deprimerad eller drogad på den sista bilden).
 
 
Som om det inte vore nog självcentrerat att lägga upp en massa bilder på sig själv, jag måste dessutom säga att bilden längst ned till vänster kan vara den snyggaste som någonsin tagits på mig? Min ursäkt är att kortet togs av Malin (alla är snodda från henne) för tolv år sedan. Då känns det mer okej att ösa komplimanger till sig själv. Jag älskar nämligen mitt hår och smink på bilden. För att inte tala om kläderna! Att jag inte fattade att jeans och en långärmad t-shirt satt så mycket bättre på mig än de där plaggen jag alltid bar från hor-avdelningen.
 
Anledningen till att jag besökte Memory lane var att hitta bilder på Johanna och hennes födelsedagskollage. Inte bara beundra mitt liv utan kråkfötter och resårbyxor. Men jag fastnade såklart i timmar. Vad mycket man gjort som fallit i glömska. Men tänk om bilddagboken inte funnits. Eller om jag inte redan på den tiden varit beroende av att dokumentera varenda aspekt av mitt liv. DÅ hade jag definitivt tappat många fina minnen. För kort är sannerligen ett av de bästa sätten att komma ihåg saker.

Jag under gymnasietiden

 
 
Kan ni ibland känna att personen ni ser på gamla bilder inte är er själva? Och, logiskt nog, så är det svårare att förstå att det är en själv ju äldre bilderna är. Självklart så ser jag att det inte är någon annan än mig själv men livet och utseendet förändras ju hela tiden så hur man levde för tjugo och tio år sedan känns nästintill surrealistiskt idag.
 
Runt tidpunkten på bilderna ovan så var jag 17-18 år gammal, pluggade journalistik i Uppsala, blev jättetight med mina klasskompisar, älskade att kickboxas, var tokkär i min pojkvän samt började mer och mer tillåta mig att dricka på fester (och inte få dåligt samvete över att det påverkade träningen).
 
Men sker och ting förändrades ändå rätt fort. På ett år så hade jag slutat skolan (skulle få gå om 2:an), började istället att jobba på ett äldreboende, jag började vara tränare istället för att träna, lade sedan ned det med, tappade kontakten med alla i "världens bästa klass" (utöver Malin då givetvis) och jag gjorde slut med min pojkvän.
 
Det är ju lite det som är charmen med att bli vuxen, man tar en massa beslut som gör sitt liv både till det bättre och till det sämre. För hur klok hade man blivit om allt man gjorde blev till sin fördel? Misstag gör man hela tiden och det heter "ung och dum" av en anledning. För inom en viss tidsram så är det lite mer tillåtet att vara osjälvständig och på samma gång rebellisk. Och givetvis tar man beslut som vuxen med, men inte på samma sätt. Idag har man mer konsekvenstänk, mer ansvar, mindre tid att göra dumma saker på, och så vidare. Oftast i alla fall.
 
Sedan kan man ju såklart ifrågasätta alla beslut man tagit i livet. (Jag tror att jag varit inne på just det tidigare i bloggen.) För allas liv baseras på bland annat val man gjort. Som i mitt fall; om jag inte slutat skolan, om jag inte gjort slut med min pojkvän, om jag fortsatt att tränat och om jag inte hade börjat att festa under gymnasietiden så hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Liksom de andra valen jag gjort innan och efter 2006. 
 
Men de flesta tvivelaktiga beslut jag tagit måste ju lett till något bra i slutändan. För idag har ju ju ett riktigt bra liv. Och jag brukar säga som så, att livet måste vara som en film för att vara riktigt bra. Komedi och romantik bör finnas med, såklart. Men även drama, skräck, äventyr och action. För det första är det ju oundvikligt för alla som inte bor under en sten, och för det andra så vore ju livet förbannat trist om livet vore en dans på rosor. För man kommer ju ihåg alla stunder som gett en starka känslor, hemska eller underbara. Och för varje sådan upplevelse så blir man ju lite klokare som människa. Så på något sätt, hur konstigt det än kan låta, så är jag glad att mitt liv inte alltid varit så enkelt. För det har gjort mig vis på något vis (he,he).
 
Kram från Filosofen Fia.

Ingen kris här inte!

 
 
En egensydd tröja, en självklippt lugg, mina favoritbyxor med nitar och ett par fruktansvärda gardiner. Det är så himla kul med gamla kort! Speciellt dom som man glömt finns. Men idag är jag inte snart femton år utan exakt tio dagar från att bli 30 jordsnurr. (Det sista får mig osökt att tänka på brevvän-insändare i gamla ungdomstidningar, ni vet "greppa pennan och skriv till...". Förresten, skrev man på riktigt ut adresser på den tiden?)
 
Nåväl, någon 30-årskris kommer ni inte att se från min sida. Visst, det känns en aning surrealistiskt att inte vara 20+ längre. Men framförallt så känns det väldigt naturligt. Jag kan på något vis kan undra om det inte gått fler år än såhär? Mycket har hänt under dessa år. Överhuvudtaget så tror och hoppas jag att de flesta människorna blir lyckligare med tiden. Så jag håller tummarna att även 40,- och 50-årskriserna uteblir. Beroende på hur livet blir, såklart. Och det kanske är oundvikligt att inte ifrågasätta precis alla val man gjort i livet.
 
20-årskriser handlar i regel om att bli vuxen. Och då jag levde min tjugoårsdag med att vara mitt i min ungdomsrevolt (jag var lite sen på så vis) så struntade jag fullständigt i att försöka att bli mogen, vilket med andra ord gjorde att jag slapp undan en måste-bli-vuxen-kris.
 
Ska man undvika en livskris vid 30 bast (brevväns-ord igen) så bör man ju checkat av utbildning, familj, bra jobb och hus, typ. Just för att det är den biologiska klockan som det handlar om i detta fall (plus dagens press på en snygg fasad utåt). På tre år har jag nu checkat av dom där vuxenpoängen som man annars kanske skulle ha saknat. Förutom en unge då. Men jag är nöjd att jag inte blev en ung morsa (även om det finns mycket fördelar med det). Kalla mig egoistisk men jag är jätteglad att jag fick ett decenium med enbart mina egna behov i centrum.

Sexton år sedan

 
 
Jag är fortfarande galen i nallebjörnar och Scary Movie och jag sover i samma rum. Så mycket har inte förändrats! Förutom en viktskillnad på 25 kilo (eller något, jag väger mig aldrig). Jag är inte lika besatt av min kropp längre men jag har ändå försökt tänka till på min kost. Inte på grund av något klassiskt nyårslöfte utan för att jag märkt hur mycket bättre jag mår när jag sköter mina matvanor, både psykiskt och fysiskt. Men det är inte lätt! Jag älskar att äta, helst sådant man inte bör frossa i och gärna under dygnets sena timmar.
 
På tal om nyårslöften så höll jag det jag lovade mig själva förra gången. Jag har nämligen låtit bli att dricka en enda energidryck under 2017. Tidigare var jag helt galen i dom. Främst på grund av smaken (Monster eller Red Bull - sockerfria) men jag kände även ett slags beroende. Idag blir jag nästan äcklad av tanken, och jag tycker att det rent ut sagt är korkat att dricka sådant. Jag vet att jag klankar ner på väldigt många människor nu men jag säger bara sanningen. Energidrycker gör absolut ingen nytta utan snarare tvärtom.
 
Denna vecka har gått till en fika med mina barndomsvänner och sedan främst vara hemma. Jag har haft en känslomässig berg,-och dalbana med hysteriska skratt utan anledning (i min ensamhet - psykovarning på den) till småångest överlag. Jag tror det är resfebern som gör sig påmind. För jag är både väldigt exalterad samtidigt som jag undrar varför jag ska vara så jävla duktig på att utsätta mig för jobbiga saker tammefan hela tiden. Främst är jag förväntansfull vill jag tillägga! Det känns lite dåligt att klaga på en thailandsresa.

Tillbakablick: Egypten (2006)

Vad lång man blir bredvid korta karlar :) (inte för att jag är minimal annars). Jag har även en fundering om denna bild; har det någonsin varit modernt att vika upp byxorna 17 cm?
 

Systrarna S. (Varför klär jag mig som om det vore 90-talet?)
 
 Jag måste lägga upp en turistbild med även om den är otydlig. Om jag inte ser "jag-har-precis-sett-ett-av-världens-underverk-lycklig"-ut så beror det på att jag hade feber under denna utflykt.
 
 
Fler än tre bilder blir det inte ikväll för i skrivande stund så har vi kopplat in ett nytt hemmabiosystem som vi borde inviga. Jag börjar känna att jag går till utlämningsstället lite för ofta nu (kvinnan bakom disken visste t.om. mitt namn innan jag gav mitt körkort). Fördelen är att jag nästintill är klar med alla julklappar nu! Konstigt nog så har jag dom lättaste kvar detta år (min syster och min make).
 
På tal om körkort så var det idag exakt tre år sedan jag fick det älskade plastkortet. Undrar hur många mil jag åkt sedan dess. Typ fyra? Jag tog för ett par veckor sedan det svåra beslutet att inte köpa en egen bil. Även om tanken gjorde mig så himla lycklig. Att få ha min enga Mini Cooper, att känna friheten att kunna handla utan att cykla med proppade cykelkorgar , att hälsa på någon utanför orten när jag vill, att slippa cykla och gå till jobbet vare sig det är snuskigt varmt eller snöstorm (ibland kan jag sno vår bil men inte alltid).
 
Men jag insåg att det knappt är några fördelar med att skaffa vrålåket, jag kunde knappt argumentera med mig själv. Jag grät floder i min ensamhet den kvällen, fast att det som sagt var jag själv som tog beslutet. Nåväl, nu ska jag glädjas åt pengarna jag sparar på att bara ha en bil i hushållet (som jag dessutom inte betalar för). Och påminna mig själv om att det inte var sista chansen för mig att införskaffa en Mini.

Fars dag - Gamla & Nya bilder i temat

Pappa-och-dotter-kram (oklart vem det är).
 
Pappa och jag balanserar. Jag älskar den här bilden!
 
Jag och pappa, igen.
 
Den här bilden tog jag 1993 (vilket jag vet då pappa skrivit det i bildtexten).
 
 

Bror och pappa
 
Vi spelade Sequence.
 
Mor och far var på Irland nyligen och hade köpt hem whiskey. Jag ångrade bittert att jag hade tagit bilen ;). Jag förlorade för övrigt när vi spelade Plump.
 

Jag gav pappa ett presentkort till en bok (samt ett kort med en liten text, som vanligt).
 
 
I söndags var det som bekant Fars dag (har för övrigt äntligen lärt mig att det inte är en särskrivning utan skriva så utan snarare det korrekta sättet). I vanlig ordning så blev det middag, fika och spel. Varför bryta familjetraditioner som är perfekta?
 
Jag älskar för övrigt fotografierna som jag lagt upp ovan. Som många vet så spenderade vi mycket tid i Dalarna som barn då min mamma kommer därifrån. Men bilderna ovan visar en tripp ifrån Dalarna. Närmare bestämt från min morbrors hemort (Mora) till Storuman via Östersund. Jag minns fortfarande vissa delar ur den trippen, främst att vi vandrade mycket. Och det man glömt går att läsa om då min pappa skrivit fyndiga texter (med rim) under de flesta bilderna. Jätteroligt att se!

Gamla fotografier

 
Vad är det med alla dessa korta tröjor? Detta måste varit runt 2005 med tanke på affischen bakom mig. (Den gjordes i reklamsyfte för en deltävling/kampsportstävling som den gången hölls i vår ort. Annonsen i tidningen fick jag vara frontfigur på som ni ser på bilden jag lagt upp HÄR).
 
Detta är en underbar bild! (Dessutom är det alltid kul att se på bilder under min uppväxt då jag som ni vet köpt mitt barndomshem och därmed kan se alla förändringar som skett, till exempel på min gata bakom mig).
 
 
Jag minns inte när jag var så trött sist. Jag har haft en ganska jobbig dag och då blir man ju alltid helt utmattad efteråt. Som vanligt var det ingen stor grej som var inplanerad, utan bara en minimal utmaning som för mig kan kännas som världens grej. Så nu ska jag bara göra ett tidsinställt inlägg innan jag lägger mig på soffan. Jag har för övrigt tre förmiddagar framför mig vilket är då jag oftast bara sover tre-fyra timmar per natt, så egentligen är det nog smart av fler än en anledning att snarka med gott samvete nu.

Gamla fotografier

År 2002. The skinny year. (Minns ni också hur det tog trettio år att slå ett nummer med telefoner som den på bilden? Vilka tider!)
 
År 2004, typ. Här är jag i Sund och bär min (läs: syrrans) favorittröja.
 
Har lagt upp en liknande bild tidigare. När jag tyckte toppar från barnavdelningen både var ett ekonomiskt och snyggt val.
 
Här camar jag tillsammans med min forna bästis. Jag glömmer aldrig, på tal om den nostalgiska prylen, när jag tog för givet att jag inte hördes när min cam inte var på - utan bara den andres. Tills killen som camade med mig sa något om min sång. Jag sjöng "När guldet blev till sand" ashögt och fult och han hade hört allting.
 
Beachbrud.
 
Åldern då man använde tre kilo kajal fast att man skulle med på resebolagets vatten-utflykt.
 
Sisters (När vi var med pappa i Grekland).
 
 
Det är med blandade känslor man tittar bland gamla fotografier. Mestadels kul, såklart. Men så kommer den där självkritiken fram som vanligt. "Tänk om jag kunde se ut sådär igen" tänker man. "Allt jag egentligen behöver är en ansiktslyftning, hårblekning, nikotin-avvänjning, cellulitbehandling och en tandreglering." Men förutom det man gjorde för sitt utseende på den tiden (som den detaljen att man faktiskt tränade typ sex gånger i veckan) så är rätt oförstörd som "sweet sixteen".
 
Det vore ologiskt om huden och musklerna vore densamma idag. Och vad gör det, egentligen? Varje ålder har sin charm brukar man säga om barn men det gäller även vuxna. Så varför inte ha en "sweet twentynine" liksom? (kan fortfarande inte förstå att jag blir 29 på söndag - när blev jag vuxen? Var jag inte sexton nyss?)

Tio år sedan ungefär

Mycket kärlek till dessa människor men mycket uppstötningar av tanken på att dricka Kopparbergs Skogsbärscider igen.
 
Gävle med frugan och company.
 
Jag ser ut som en karl med tuperad lugg och överdriven urringning. Men jag har aldrig sett denna bild förut, och därmed aldrig lagt upp den (vilket är sällsynt), så det var kul.
 
Jag och "Mora-Johanna" på Midsommarafton hos "Öregrund-Johanna". Hjärtat hade för övrigt min gamla vän ritat dit på bilden, det var 'la gulligt.
 
 
Ännu en osedd bild (på Cissi och mig).
 
På dansgolvet. (Det är inte jag som censurerat henne).
 
Dragna men glada.
 
J.M.S
 
När tupering alltid var steg 1 inför en frilla. (Och när en utväxt inte störde en).
 
 
Jag hade tänkt göra ett mer utförligt inlägg (rättare sagt "Veckans vän" som numera börjar bli "Årets vän" med min hastighet), men det är omöjligt när man har sömnbrist. Åtta timmar har jag sovit på två dygn, och även om man kommer in i att jobba dag (antar jag) så förstår jag inte hur människor väljer det frivilligt. Jag hade kanske inte velat jobba endast eftermiddagar heller - men hellre det.
 
Idag har jag handlat med mamma och sedan lagat massa matlådor. Nu ska jag försöka sova så jag orkar med mitt alarm från helvetet imorgon bitti. Jag måste dessutom lämna mina mjukisbyxor och mitt osminkade pubertetsfejs hemma då jag även ska gå på en "utbildning" (det rätta ordet finns inte i mitt huvud). Det ska bli jätteintressant!

Nostalgi-låtar

 
 
Vilken lycka jag kände när jag hittade låt-listan ovan! Det är nog det kassettbandet som jag lyssnat mest på under min barndom. Det är för övrigt otroligt hur låttexter kan finnas kvar i huvudet efter så många år. Så gissa vem som sjungit högt till tonerna av dessa 1989-års-låtar! Ja, jag är en riktig metal-brud...
 
Idag har jag storstädat huset då det finns en chans att min sambo får besök imorgon. På tal om besök så har min mamma samt svägerska tittat förbi idag vilket var trevligt. Sistnämnda har inte sett huset sedan mina föräldrar bodde här så det var kul. Annars är det som vanligt när jag har lediga dagar, jag planerar massor men gör inget av det. Så de där hundra blogginläggen, mina julklappsköp och den där Beck-filmen får läggas på hyllan ett tag.

Gott och Gammalt

Jag tyckte om denna framsida där jag illustrerat mina familjemedlemmar, mina husdjur, mitt favoritband samt mitt favorithockeylag. Jag ägde även en LIF-baddräkt som jag hade på idrotten. Nu i efterhand vet jag att detta endast var en fas av den enda och enkla förklaringen att jag alltid ogillat sport.
 
"Malin och Isabelle sjöng en dum sång om Johanna och mig", haha! Jag önskar att jag kom ihåg hur låten gick. Det enda jag vet att jag var duktig på att skvallra till fröknarna. Samt att det bokstavligen alltid var drama mellan oss fyra.
 
"Det är kul att Bella kommit hem". Hon hade säkert varit i Västindien för jag minns att jag var ovän med Bella och Malin när hon bokade resan men att det var jag och Bella som var bästa vänner när hon var utomlands. Som sagt, vi bytte verkligen bästisar i vår lilla grupp oftare än vad jag bytte underkläder, typ.
 
"Nu kom jag på att jag glömt bort att matat de vandranda pinnarna". Jag minns att vi var ansvariga en vecka i taget och var tvungna att hämta salladsblad på grannskolan. Tydligen var det inte bara vår klassrums-fiskar jag inte kunde sköta.
 
Ni vet att jag älskar att skryta. Här är mitt pris som jag fick efter att ha vunnit en kampsportsturnering. Malin vann damklassen året innan och fick en buckla. En annan fick detta bälte som inte kändes lika roligt att ha.
 
Jag erkänner att jag tyvärr aldrig varit en pluggis. Jag satsade bara på ämnen som jag tyckte var roliga, vilket inte var SO-ämnen. Därför minns jag fortfarande känslan jag hade när jag fick tillbaka detta arbete. Jag var så glad och stolt! Jag önskar bara att jag lagt ner lika mycket energi på alla andra arbeten. Istället så fick jag höra att jag var tvungen att gå om den årskursen.

Bilder från 1:a ring

Ni får ursäkta mig men jag saknar den där rumpan.
 
 
Åh, vilka minnen! (Syftar på när det var okej att ha för korta tröjor på sig).
 
När jag stoppade in byxbenen i snoddar...
 
 
 
 
 
 
Angående den sista bilden; jag trodde att min "låtsas slicka någon i fejset-posen" inte startade förrän året efteråt. Tji fick jag.
 
 
Jag tänkte förbereda ett par Veckans-vän-listor genom att leta efter gamla bilder. Vilket är lättare sagt än gjort då jag tyvärr inte äger särskilt många. Det är verkligen extremt tråkigt då jag hade älskat att titta igenom massor av minnen med mina barndomsvänner. Och de få jag har i mina ägor vill jag oftast i lägga upp här. Däremot hittade jag ett skolarbete som jag gjorde när jag läste Foto på Mediaprogrammet i Uppsala. Där skulle vi fotografera varandra i olika miljöer, ljusförhållanden och så vidare.

Veckans vän: Malin

 
 
 
FÖRSTA GÅNGEN JAG SÅG MALIN:
I sjätte klass (för typ 15 år sedan), om bilder räknas vill säga. Jag tittade igenom skolkatalogen och jag fastnade för bilden på Malin. Hon satt i mitten på klassfotot, med armarna i kors och såg sådär ascool ut. Hon bar ett Mimmi-linne som säkert skulle sett töntigt ut på mig men på henne gav det ett intryck som "jag kan bära Disney och ändå se häftig ut". Första gången jag såg henne var i sjuan när hennes klass började på högstadieskolan. Vi hade nog aldrig blivit vänner då, olikheterna var ett faktum. Hon lade sin tid på att festa och jag träna, typ. Dessutom var hon tusen gånger mer framåt än vad jag var.
 
FÖRSTA GÅNGEN JAG FÖRSÖKTE TA KONTAKT (OCH MISSLYCKADES):
Det var inte jättemånga från vår kommun som valde att gå på gymnasieskolan vi gick på i Uppsala. Jag och Malin gick i olika klasser men det fanns ett datorprogram där man kunde skicka "mail" internt till elever på skolan. Jag skrev några rader till Malin (även på Lunarstorm tror jag) men hon visste inte vem jag var. Eller varför jag stalkade henne, haha. (Hon skrev aldrig så såklart men jag hade känt så om jag vore henne).
 
FÖRSTA GÅNGEN JAG FÖRSÖKTE TA KONTAKT (OCH LYCKADES):
I andra ring så valde vi båda Journalistik som inriktning så då kunde hon inte längre rymma ifrån mig, hehe. Allvarligt talat så fastnade vi för varandra på en gång. Vi hoppade båda av skolan ganska snabbt men vi fortsatte umgås lika mycket, om inte mer. Jag lärde även känna hennes vänner och det var här min Uppsala-era började.
 
FÖRSTA FESTEN VI VAR PÅ TILLSAMMANS:
Det var en halloweenfest som hon tog med mig på där vi två var utklädda till älvor (féer). Hon gav mig sminktips, jag testade hembränt för första gången och hennes kompis bröt mitt "trollspö". Andra gången var hemma hos henne på Luthagsesplanaden när hon fyllde 17 år.
 
 
TIO SAKER JAG FÖRKNIPPAR MED MALIN:
  • Kungsgatan i Uppsala (där hon bodde och där vi hade väldigt många förfester, dåtidens Se7en låg runt hörnet).
  • Gamla fotografier. Varje gång jag ser en läskig bild på en pojke från 1920 (typ) så tänker jag på henne då hon har sådant uppsatt på väggen.
  • Pesto och kebab. Jag åt vardera sakerna för första gången med henne. Det förstnämnda när våra pengar började ta slut och något behövdes till vår pasta, det andra när bakfyllan gjorde sig påmind.
  • Många låtar! Jag är ofantligt dålig på att minnas artister och låtnamn, men jag tänker exempelvis på Johnossis "Man must dance", Håkans "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och Maria Menas låt "Just hold me" (minns fortfarande när jag hörde den för första gången. Vi satt på bussen och jag fick låna en hörlur till hennes mp3-spelare som hade typ en miljon GB i minne).
  • Ordet "thriller". Jag, Malin och Johanna skulle hyra film i Sundsvall och när vi kom till den genren så uttalade hon den med ett jättetydligt "th-ljud" (nästan så man spottar, ni vet). Hon skrattade inte efteråt och då jag inte vågade ifrågasätta det så tog det flera år innan jag fick veta att det var ett internt skämt.
  • "Dunavár". Undrar hur många liter av det vita vinet vi drack de första åren vi umgicks.
  • XS. Varje gång jag ser små plagg i klädbutiken så tänker jag på min lilla vän.
  • "Bästiskex" är ett ord som jag "snott" ifrån henne för tusen år sedan och än idag använder. Andra saker som hon sagt bakåt i tiden som jag fortfarande säger är exempelvis "lägg af" och "fager".
  • Mina hostningar. Varje gång jag hostar så tänker jag på Malin för vi gör det på exakt samma (osmickrande) sätt.
 
NÅGRA AV DE ROLIGASTE MINNENA VI HAR IHOP:
  • Hultsfred 2006. "Hm, det smakar lite chili...". "Fyra sekunder...La, la...". "Vart ligger Tomteland?". "Smiska mig för en femma!".
  • Göteborg 2007. Saker jag tänker på: Hamburgare, nakna människor, internetragg, skolbesök, att bo mitt i smeten...
  • När livet var en fest i Uppsala. Alla hundra gånger man suttit i stadsparken och mått bra. När ens andra hem var krogen, då man var tjenis med vakterna och sällan behövde köa. Roligast var kanske temafesterna!
  • När festen hamnade någon annanstans. Både Knivsta,-och Skärplinge-festerna bör aldrig skrivas ut till allmänheten men gud så roligt vi hade det! Andra trevliga orter att leva ut i har varit Forsmark och Sundsvall. Gävle bjuder på många ljuva minnen med. En vilsen Malin, en aggressiv Sofia, en Johanna och hennes kaffefilter, en stor varan under Malins säng, en blottning, ett gäng invandrartjejer som ville puttas, en utslängning från McDonalds...
  • När livet var en fest utan alkohol. Allt handlade inte om att supa och slåss även om det låter så. Jag har otroligt många kära minnen med Malin när vi tittat på romantiska komedier i soffan, när vi åkt pulka, när vi varit ute och shoppat, och så vidare. Majoriteten av alla tillfällen var vi antagligen på Café Linné med tusen liter kaffe och tusen timmar av babbel.
  • När vi festat som "vuxna". Tonårslivet i alla ära, men jag värderar våra vuxna minnen lika mycket. När vi de senaste åren setts i Öregrund har varit fantastiska.
 
SJU EXEMPEL PÅ SAKER SOM JAG BEUNDRAR MALIN FÖR:
  • Hennes ärlighet. Jag behöver aldrig undra om hon säger saker bara för att vara snäll. (Här vill jag även vara tydlig och säga att hon aldrig är elakt ärlig).
  • Hennes framåtanda. Malin är den mest självständiga människa jag känner. Hon har aldrig haft "lata perioder" i sitt liv utan alltid jobbat (oavsett i vilket land och med vilket yrke), hon har aldrig stått bostadslös och hon har klarat flera års hårda universitetsstudier för att få sitt drömjobb.
  • Att hon inte tar någon skit. Blir hon orättvist behandlad så säger hon det. Hon ursäktar aldrig sig själv för att hon finns.
  • Hennes förmåga att vara en bästa vän. Efter alla gånger hon struntat i roliga planer (spelningar exempelvis) för att jag behöver henne så vet jag att hon alltid prioriterar sina vänner före allt annat. Varje gång jag fyller år så skriver hon långa texter som får mig glad och rörd. Som jag ser att hon lagt mycket tid och tankar på. Hon är bäst på att få en att känna sig speciell.
  • Att hon är sig själv. Hon har aldrig haft ett plagg, en piercing, en hårfärg eller en tatuering för att försöka vara någon annan än den hon är (även om jag tycker andra har härmat henne, inklusive mig själv). Malin har heller aldrig uttryckt åsikter som hon innerst inne inte håller med om, bara för att passa in eller för att hon vill ha en annan "identitet".
  • Hennes sätt att skriva. Det är ingen slump att det var på journalistikprogrammet vi träffades, för även om hon valde att bli arkivarie istället så är hon fantastisk med ord! Och hennes skrivstil är perfekt.
  • Hennes sätt att resa. Säg mig ett land jag aldrig hört talas om och jag lovar att hon varit där. Det märks att hon gått historieprogrammet, hon väljer hellre ett land med en intressant bakgrund än ett klassiskt chartermål.

 

HUR VÅRA LIV SER UT IDAG:
Ärligt talat så hörs vi nästan aldrig längre, ännu mindre ses. En stor anledning är att nästintill all kontakt vi har är genom Johanna. Vi pratar båda två väldigt ofta med sistnämnda, och Johanna uppdaterar mig med allt som händer i Malins liv, och vice versa. Så visst, vi skulle kunna höras på tu man hand ändå. Men vi vet vart vi har varandra och när vi väl ses är det som att tiden har stannat. Hon kommer alltid vara min bästis oavsett om vi ses en gång per dag eller en gång per år.
Vi träffas varje sommar när hon hälsar på familjen i Öregrund vilket är ett (eller ett par) av årets höjdpunkter! Tyvärr så har jag inte hälsat på henne i Stockholm en enda gång sedan hon flyttade dit.

 

 Malin och jag på 30-årsfest, Sundsvall 2010. Samt oss runt 2006 (där hon introducerat mig för silverschampot, I like!).
 
Älskar denna bild, den sammanfattar många kvällar på Kungsgatan.
 
Malins 17-årsdag på Luthagsesplanaden. (Här med Minny och Mia).
 

Häng i parken, 2007. Här med Johanna och Minny.
 
Jag och Malin på fest (vid Vaksalatorg?) typ 2005-2006. Samt den första bilden på mig, Malin och Johanna (jag ser förjävlig ut, jag vet).

Grattis Emma!

 Downtown Disney.
 
 Nyårsafton på ett av Disneys hotell. Jag mår dock lite dåligt när jag ser denna bild, för jag hade nikotinbrist och gnällde precis innan bilden togs (därav blandade miner bland mina familjemedlemmar). 
 
På den lokala puben, Davenport.
 
 
Grattis bästa Emma på 29-årsdagen! Och grattis till mig som fann ett ypperligt tillfälle att lägga upp bilder från familjeresan till USA :)
 
Imorgon ska jag jobba 7-19 så jag lär lägga mig nu. Min lediga lördag har varit jättebra tycker jag. Mer om det kommer framöver. Tid lär jag ha då jag snart har två veckors "semester"! (Minus tre arbetsdagar mitt i allt, men dock!)

5 år sedan idag

Hemma hos frugans päron i Öregrund. 
 
 
Idag har jag och mannen cyklat till en loppis (köpte en elefant),  innan vi drog vidare för införskaffning av saker till cyklarna. Samt gofika, ifall vi tjejer väljer drinkar framför efterrätter ikväll :) Nu ska jag städa undan lite här hemma. Tyvärr har skeppet gått om att de ska tro att jag är pedant, men jag slutar aldrig att försöka låtsas.

Fotobok

 
 
 
 Här kommer några sidor av fotoboken jag och Johanna gjorde till Malins examen. Det är alltid roligt att ha minnen bevarade på detta sätt. Bokstavligen roliga bilder finns som sagt med, men det känns taskigt mot både mig och de andra om jag visar de fotona :)
 
Vi beställde från Önskefoto vilket är en sida jag rekommenderar. Självklart får man in snitsen när man typ är klar, men det gäller väl alla sådana hemsidor/program.
 
Nu ska jag ha en sambokväll då jag jobbar heldag imorgon. I övrigt har jag jobbat förmiddag,  vilat och gjort några matlådor med två olika rätter. Fast jag bara behövde en. Nåväl, de går väl åt.

Gamla bilder Del typ 704

Jag tittar regelbundet efter fler spelningar i Sundsvall, jag vill ha en favorit i repris!
 
 
Grandma'-wedgie. :D
 

En kväll med Forsmarks-eleverna som blev galet rolig. En del saker hamnade i deras veckobrev (eller vad det var) som ni ser nedanför:
 

Jag tänker aldrig säga vem/vilka av oss som gjorde vad av de rödmarkerade händelserna. What happens in Forsmark stays in Forsmark så att säga :)
 
Jag och frugan på E-type spelningen 2009 (?). Och någon i hörnet som kanske vill vara vår vän.
 
En av mina favoritbilder; när jag och syster hamnade på storskärmen. (Teneriffa).
 
En av de värsta bilderna på mig. Jag skulle hänga i stadsparken med tjejerna men vi gick till vårt stammishak ändå. Var jag tvungen att ha mjukisarna instoppade i ett par får-strumpor? För att inte tala om linnet. Ändå ställer jag mig vid stången och råkar till råga på allt se tandslös ut. Nåväl, det har gått snart tio år så jag har kommit över den vimmelbilden ;)
 
Jag har helt glömt hur vårt badrum såg ut back in the days, lite roligt att se!
 
Första gången jag stod i en sådan där tunnel. Jag vill inte låta "I've seen it all" men nu känns det som att man sett sjuttio stycken sådana. Det är inte så intressant längre.
 
Undrar hur många gånger jag bar den klänningen på Seven? Den försvann sedan när en tjejkompis lånade den, kanske lika bra.
 
 
Jag är fruktansvärd på att blogga numera, men jag är otroligt tacksam över att ni trogna läsare ändå kikar in ❤. Jag har dels jobbat eftermiddagar, dels fortsatt med mitt hemlighetsmakeri som jag ska berätta om senare. Jag vill inte få er att ge upp min blogg, för tro mig, jag kommer blogga även om jag hamnar på ett äldreboende. Jag kanske upprepar saker mer än vad jag redan gör nu, men jag kommer att still go on. Seriöst, varför skriver jag mer och mer på engelska? Försöker jag att vara cool? Hur som helst, nästa vecka kommer med andra ord bli lite tom på inlägg.
 
För då jag ska inte bara jobba, utan hinna med en hel del roliga saker! På tisdag åker jag, syster och Emma till Ullared. Vi ska sno min svågers bil, det ska bli spännande att testa att köra automat. Och under den helgen så ska jag ju fira Malins examen (jag har fått frågan om inte hon redan tagit examen, vilket hon gjorde, men då tog hon en dubbel kandidatexamen i historia. Men nu har hon alltså pluggat sig högre upp och blivit en arkivarie. Tre år av krävande universitetsstudier räckte med andra ord inte för vår lilla pluggis ;)).
 
Sist men inte minst så ska jag dagen efter gå på ett dop till min bästisson/bonusson. Jag längtar efter att få skriva om den dagen! Men nu ska jag göra lite praktiska saker. Till exempel skriva ett Morsdag-kort. Jag gillar verkligen fotvårdskliniken är i byn. Jag var dit igår men såg att hon hade stängt tills på måndag. När jag ringde henne idag (hon hade numret på dörren) så sa hon att hon var förkyld men att hon kunde lämna presentkortet i brevlådan så kunde jag gå dit och betala det nästa vecka. Hur gulligt var inte det?

Året var runt 2007

Syster och jag på bussen på väg till Playa De Las Américas för lite partaj.
 
1. Bild på min spegel som innehöll fina ord från vänner, attention-ord och en gammal pojkvän som strukits över.
2. I väntan på bussen till flygplatsen. Jag och syster vaknade typ tjugo minuter innan den skulle gå.
 
Frugans föräldrar gav mig ett jättefint kort (och pengar) :)
 
Jag hade uppenbarligen kul på dansgolvet :)
 
När mina armar bestod av Long Island Iced Tea och dippade jordnötter.
 

Såg visserligen smalare ut på denna bild. Då kan jag skylla på vinkeln. (YES!).
 
Army Night.
 
 
Ibland ser det ut som om jag inte hade ett liv innan och efter 2006-2007. Men saken är bilddagboken var ju inne då så jag dokumenterade varje steg jag tog. Sedan var jag (till största delen) singel och gick all in för att träffa kompisar och gå ut på krogen. Man fotograferar ju inte jättemycket när man sitter i sina avdankade mjukisbyxor och tittar på Familjen Shitsel liksom.
 
Men skämsmössan kommer väldigt ofta när jag ser hur jag skrev på den tiden. Eller vad jag lade upp för den delen. Jag tyckte precis som alla andra att jag var jättemogen. Men uppenbarligen måste jag ju haft någon störning med tanke på det jag lade upp (det innefattar många andra forum med, typ Lunarstorm-bloggen). Visst, att bjuda på sig själv, att inte skämmas för saker man gör eller problem man har kan på ett sätt vara bra. Och att hysa kärlek till sina vänner brukar väl inte anses som något negativt. Men det fanns inga gränser! Det var "älska henne" hit och "hon är så jäkla snygg" dit. Och dessa bekännelser... Hade jag haft hemorrojder hade jag säkert lagt upp en bild på det med en beskrivande text, jag lovar.
 
Jag säger som Johanna sa häromdagen; "Tack gode gud för att man inte hade Facebook på den tiden".

Tidigare inlägg
RSS 2.0