Jag såg Céline Dion!

Dagen började med sushi i Uppsala.
 
Syster i Stockholm.
 
23 029 människor. Själv har jag sagt 40 000 till mina kollegor, jäkla överdrift.
 

(Jag bjuder på min hårslinga och konstiga tänder).
 
 
 
 
Jag kan fortfarande inte förstå att jag såg Céline Dion i lördags! Ni som känner mig vet hur mycket jag älskar henne. Min syster ringde mig från hennes förra Sverige-konsert (2008) och jag minns fortfarande känslan när jag hörde delar av hennes låtar genom telefonen. Gåshud fick jag definitivt - och då kan ni tänka er hur jag kände när jag såg henne live!
 
Mitt favoritögonblick var när en av mina absoluta favoritlåtar ("Beauty and the beast") spelades. Jag hade inte vågat hoppats på att hon skulle uppträda med den låten då det är en duett, men jo, hon fick manligt sällskap på scen! "My heart will go on" var såklart en häftig upplevelse med, det blev extra effektfullt eftersom den börjades att spelas när hon "avslutat konserten". Jag tyckte om varenda låt, helt klart. Framförallt de man lyssnat sönder i sitt barnrum, men det fanns även en låt som Pink skrivit till henne och som jag inte hört innan. Vilket var lite roligt då jag och syster såg henne 2009 vilket också var en sjukt bra konsert! Låten var för övrigt väldigt fin. Och det går inte att komma ifrån att Céline kan göra allt till guld! Dock hade jag, om jag måste ge konstruktiv kritik, hellre velat att hon hade spelat fler av sina många berömda låtar än covers av Michael Jackson och Queen.
 
Jag kommer leva på helgens äventyr länge. Men jag skulle ljuga om jag skrev att det var enkelt för mig. Förmiddagen var ärligt talat ett helvete. Fast att jag innerst inne vet att det alltid blir bra väl på plats. Jag är stolt över mig själv för lördagens, enligt egen utsago, stora bedrifter. Samt otroligt lycklig och tacksam över att jag fick se min stora idol! Dessutom med min favorittjej som sällskap.
 
Resan hem är även värd att nämna. När över tjugo tusen människor vill komma hem så blir det halvt kaotiskt. Vi kom ganska snabbt på att taxi inte var ett alternativ, till min stora sorg. Efter lite trängsel så kom vi till slut, med hjälp av tunnelbanan, fram till stationen. Men då hade vi givetvis missat vårt sista tåg till Uppsala som av någon outgrundlig anledning lämnar huvudstaden strax efter 23:00. Så då hade vi inget val än att ta en taxi till Uppsala. Vilket i sig var stressigt då det var på håret att vi skulle hinna med vår buss. Missade vi den skulle vi få vänta nästan två timmar. Det är dessutom inte roligt att komma hem typ 03:40 när man jobbar 08-19 dagen efter.
 
Hur som helst så var taxichauffören snäll (eller galen?) och körde typ 160 km/h till Uppsala. Väl i staden så var syster klok nog att inse att vår bästa chans skulle vara om han åkte till andra sidan stan (Gränby), därmed skulle vi spara några minuter. Han bad henne att skriva adressen på en GPS som var inställd på typ ryska, haha. Hur som helst. Väl framme så sprang syster till andra sidan gatan för att ställa sig vid busshållplatsen. Jag tog i sin tur hand om betalningen.
 
Sara ser hur taxibilen, där jag fortfarande sitter i, kör iväg. Vilket gör att hon får panik, haha! (Det är visserligen mest gulligt än roligt). Men chauffören ville bara ställa sig vid busshållplatsen. Vid det här laget har felmeddelanden visats flera gånger efter mina försök att betala. Vilket gör mig otroligt stressad då bussen skulle komma vilken minut som helst, om vi inte mot förmodan redan missat den. "För mycket dricks" visades vilket inte gav mig en tankeställare. Vad jag gav i dricks tänker jag inte skriva men jag kan säga att hela taxiresan gick på tvåtusen kronor. Fick jag ångest efteråt av detta slöseri? Ja. Tyckte jag samtidigt det var otroligt värt det då jag annars bett han att köra oss ytterligare sju mil? Oja! För ja, för att göra en väldigt lång historia kort så hann vi med bussen. Och vi gjorde en taxichaufför väldigt, väldigt glad.

Fantastiska bilder på Obama ❤

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fler bilder från denna talangfulla fotograf hittar ni HÄR.

Om jag fick välja president

Tänk om Ellen skulle bli president och Portia USA:s first lady
 
 
Jag tittade på Ellen DeGeneres show häromdagen då hon skojade om att hon ska kandidera till president. Publiken jublade av samtycke och jag kunde inte hålla med mer. Vilken dröm det hade varit! Dels hade det självklart varit fantastiskt att gå från massa vita män till en svart man, och sedan till en homosexuell kvinna. Men de viktigaste skälet hade varit att hon verkar vara perfekt som person. Hon skulle ha velat hjälpa bokstavligen alla och hon skulle ha ett enormt stöd redan från början. Nu kanske komiken ligger henne närmare hjärtat än politiken, men dock.
 
Dessutom, vem som helst är väl bättre än narcissistiska, obehagliga Donald Trump. Jag hoppas innerligt att amerikanerna vet bättre än att han skulle kunna göra landet bättre. Att ha starka åsikter är en sak, men att en totalt empatilös och självkär människa ska styra en stormakt känns väldigt olustigt.

Kaley-Kuriosa kind of

 
 
 
Kaley Cuoco (Penny i The Big Bang Theory) heter Norman Cook på Instagram. Hennes hund heter nämligen Norman och varför den heter Cook vet jag inte. Hon kanske är intresserad av matlagning då couco betyder cook/laga mat på italienska? Hur som helst så var hon ju som bekant gift med Ryan Sweeting tills för ett par månader sedan (då han enligt uppgifter var beroende av smärtstillande medel). Och nu dejtar hon en professionell ryttare vid man Karl Cook. Jag menar, hur stor är chansen? Är det bara jag som tycker detta är lite roligt? Att hon redan heter sin dejts efternamn redan innan hon träffade honom. Fniss.

BFF:s i Hollywood

 
 
Leonardo DiCaprio och Tobey Maguire träffades på en audition i slutet på 80-talet och har varit nära vänner sedan dess. Ben Affleck och Matt Damon träffades när de var åtta respektive tio år då de båda växte upp i en förort till Boston. De är numera framgångsrika skådespelare båda två, men även tillsammans. 1997 vann de en varsin Oscar för deras film Good Will Hunting. Brad Pitt och George Clooney blev bästa vänner 2001 efter att de spelat Oceans 11 tillsammans.
 
Hur Courtney Cox och Jennifer Aniston blev bästa vänner är ingen hemlighet. Mellan 1994 och 2004 spelade de tillsammans i Vänner och har sedan dess varit oskiljaktiga. Nicole Kidman och Naomi Watts har inte båda yrket gemensamt, de har båda bott i Australien under den största delen av deras uppväxt. De träffades när båda sökte en roll för en bikini-reklam. Will Ferrell och John C. Reilly träffades genom skådespelerskan Molly Shannon under en brunch och klickade direkt. Tillsammans har de spelat i både Stepbrothers och Talladega Nights.
 
Tänk vad en komplimang kan göra! Katy Perry berömde Rihannas Valentino-väska på ett event 2009. Som tack fick Katy en likadan väska skickad till sig och på den vägen är det. Selena Gomez och Taylor Swift är minst sagt framgångsrika sångerskor båda två. De har båda cirka 69 miljoner följare på Instagram och ligger därför på första,- och andraplats på de konton som har flest följare. Dessutom har de båda dejtat två ur syskonskaran och bandet Jonas Brothers, och det var just så dom träffades 2008.
 
Bonus: Jennifer Lopez är nära vän med en av mina favoritskådespelerskor Leah Rimini. Hon är mest känd som Carrie i komediserien The King of Queens (1998-2007). Numera går hon att ses i hennes realityshow "Leah Remini: It's all relative på TLC (ett tips!).
 
Det var länge sedan jag skrev om kändisar på bloggen! På gott och ont. Jag prenumererar fortfarande på tidningar som innehåller kändisskvaller men jag kan med glädje säga att jag inte är lika intresserad av andras liv längre. Bara hälsosamt mycket.
 
 
Idag blev jag ganska besviken när jag skulle hämta ut ett paket. Jag beställde som bekant en kompaktkamera i förrgår tillsammans med en väska och ett minneskort. Eftersom min beställning skickades iväg tidigt samt att jag lade 69 kronor på en Expressfrakt så skulle jag fått dom igår. Elgiganten skrev under eftermiddagen att min leverans tyvärr skulle komma imorgon (idag) istället. Men allt som kom idag var det lilla minneskortet. (Jag anade oråd när min kamera skulle ligga i ett paket på en höjd av 0,2 millimeter typ).
 
Så jag ringde dom och kollade vad som hände med resten, då allt ändå funnits i lager. Hon sa att jag får vänta tills på måndag innan jag får min kamera. Då sa jag att jag borde få mina 69 kronor tillbaka då Express innefattar en leverans på ett dygn (eller två om jag hade skickat efter 15:30). Lång historia kort; jag får tillbaka min fraktavgift och får ha tålamod tills nästa vecka.
 
Något positivt i detta ofantligt stora i-landsproblem är att jag vågade be om att få tillbaka fraktkostnaden. Innan jag ringde skulle jag begära något mer för att lindra mitt stora lidande, typ en ny dator. Skämt åsido, men kanske ett avdrag på minneskortet. Men jag kan inte skälla på någon jag inte känner, speciellt inte någon som inte är ansvarig. Så under två minuter blev det som vanligt 25 "tack", 4 "jag vill inte krångla men..." och 13 "förlåt att jag finns". Typ.

Naturliga skönheter

 
 
Daphne Selfe är världens äldsta supermodell på sina 89 år. Hon visar klart och tydligt att man kan åldras min värdighet utan botox/fillers/ansiktslyft.
 
 

Geraldine McEwan (från bland annat Miss Marple) tycker jag var så otroligt vacker trots sina 82 år. (Nu är inte jag hundra på att hon inte gjort något ingrepp men om hon har det så ser det naturligt ut).

Those legs though


Anja Rubik (Bildkälla). Hon bah; "hej, jag har två meter långa ben och inget innerlårsfett!" (Och det var hennes mamma som skickade in bilder på dottern till en modelltävling, som att hon inte själv såg att hon platsade som supermodell? Låter i och för sig sunt.)
 
 
Joan Smalls (bildkälla). Hon bah; "hej, jag är en av världens bäst betalda modeller och har ett idealiskt ansikte. Därför har jag inga dåliga dagar". Typ.
 
Jag ska egentligen inte titta för mycket på modeller, dessa två såg jag av misstag på ett vimmel-kollage från Vogue Paris Foundation. Men i övrigt ser jag oftast inte "snygg-bilder" som en motivation till att träna mer eller liknande. Jag ser det mer som något ångestframkallande. Av den anledningen funderar jag starkt på att sluta följa Kenza på Instagram. Hon är lite för snygg för mig.
 
Men jag gillar såklart modeller som inte verkar vara gjutna i en "perfekt" form (ni vet höga kindben, stora eller kisande ögon, lite fylligare läppar, väldigt smala men med kvinnliga former, osv). Vi behöver lite mer variation. Typ Shaun Ross, världens första manliga modell som är albino. Lily Cole har som bekant alltid varit en av mina favoritmodeller, hon är vacker som en docka men har ett väldigt unikt utseende.
 
Jag är självklart ett stort fan att plus-modeller, och hejar oftast på dom om de är med i America's Next Top Model. Men det kan inte vara lätt att vara plus size och modella (förutom kritiken de kan få). Det är ju knappast så att de kan sitta i soffan och äta tårta varje dag för att de inte har en press att vara smal och "tonad". De måste säkert arbeta minst lika hårt, för även om de ska vara "större" så måste de ändå se hälsosamma och fräscha ut. Och det är nog svårare att hitta poser som fungerar. Det jag avundas dom är att de alltid verkar få fettet överallt förutom i ansiktet/under hakan. Seriöst, äter ja en bulle för mycket så får jag en kalkonhals, dom kan ha femton kilos övervikt och et perfekt format käkben. Tack gud, TACK!

Sista dagen innan schemat

Kate Moss bredvid en av mina favoritraser; Grand danois.
 
 
Imorgon börjar mitt sommarschema vilket betyder att tolv av de kommande fjorton dagar är uppbokade. Jag ser fram emot juli när vi får vår första ledighet tillsammans på fyra år. Något säger mig att jag kommer bli ganska utmattad, jag är ändå den enda som går på en 100%-rad (sedan kanske andra jobbar så mycket fast på flera ställen, det vet jag inget om). Men jag är glad ändå, så länge jag trivs och pengar rullar in så vill jag inte vara den som klagar.
Snart får vi besök så jag måste lägga ned datorn. Ha en fortsatt fin helg!

Call me Caitlyn

 
 
Caitlyn Jenner (före detta Bruce Jenner); älskar henne! Vilken inspiration och förebild ♥

Veckans planer

 Med tanke på hur liten Beyoncés tillit till Jaz Z varit/är så är det väl inte en direkt förvånande bild, men rätt rolig mitt i allting.
 
 
Förutom idag och imorgon så har jag planer hela veckan. Så därför blir det en kombination och hushållssysslor och lite roligare saker under måndagen och tisdagen. Resten av veckan ser ut så här;
 
Onsdag: Åka till Falun med mamma och syster.
Torsdag: Jobba eftermiddag.
Fredag: Jobba eftermiddag.
Lördag: Födelsedagsöverraskning i Uppsala med syster.
Söndag: Jobba 9-21.
 
Av den anledningen ska jag försöka göra några tidsinställda inlägg, annars kommer bloggen att lysa med sin frånvaro resten av veckan. Jag är så himla glad över de läsare jag har, och jag vet hur ointressant en blogg blir om man inte uppdaterar regelbundet. Visst, jag är ingen storbloggare, och jag har inte ett tresiffrigt antal läsare per dag längre, men jag är mån om de jag har kvar :) Jag skriver ju främst för min egen skull, men det skulle kännas lite meningslöst att skriva om ingen läste.

Prenumeration

 
 
 
 
Så många år som jag aldrig kunnat stava rubrikens ord. Ändå är jag faktiskt ganska duktig på stavning, även om jag har en del ord jag jämt och ständigt skriver fel, exempelvis hädanefter ("härdanefter"). På tal om ord så blev jag ganska förvånad när jag läste Hänt Bild igår (är numera en stolt prenumerant *puh* på just den kändistidningen - Tack Bella med familj!), då de skrev det jag strukit under med rött. "(...)någon hade drunknat, vilket betyder "dött under vatten"." Det är verkligen ingen stor grej, men vem sjutton vet inte vad det ordet betyder?
 
Som ni förstår så handla artikeln om Whitney Houstons dotter Bobbi Kristina, som sedan den 31 januari ligger i konstgjord koma efter att hon, liksom sin mamma, hittats livlös i badkaret. Har man sett sina föräldrar knarka och bråka sedan man var ett litet barn, varit mer eller mindre offentlig i hela sitt liv och förlorat sin mamma i ung ålder, ja det kanske inte är så konstigt att även hon började ta droger för att försvinna iväg...

Pedofil-pastorn

 
 
 
Ni har säkert inte missat skandalen som blossat upp angående Stephen Collins, känd för sin roll som pastor i den långlivade serien Sjunde himlen. Han har erkänt tre övergrepp mot barn, både genom att blotta sig och att tvinga dom ta på honom. Collins erkände detta för hans nuvarande exfru (de skilde sig för några veckor sedan) som tvingade honom att gå på parterapi där han även berättade allt för terapeuten. Frugan ska då ha spelat in hans erkännande och läckt ut det på internet, även om hon själv förnekar det. Det mesta tyder dock på att hon gjort det.
 
Ska jag vara ärlig var jag till en början irriterad för han frus, Faye Grant, beteende. Hur illa än hennes man betett sig så bör man sköta det själva utan att pressen ska få reda på det. Collins har stämt henne på 1 miljon dollar för inkomster han förlorat efter att ljudinspelningen läckt ut. Men det kommer nog dröja måna år innan han får en filmroll igen, om han någonsin får det. På grund av henne.
 
Samtidigt, hade jag varit gift med en man som senare erkände att han gjort saker med unga flickor. Det hade inte spelat någon roll om det, som i det här fallet, var 20, 32 och 40 år sedan. Uppenbarligen är det ett beteende han inte kommer att ändra på. Jag skulle känna mig lurad, förödmjukad, förbannad, besviken... Jag kan fortsätta hur länge som helst. Så det är nog inte så konstigt att man i stundens hetta vill förstöra mannens liv, och hur gör man inte det bättre förutom att få resten av världen att ta del av det?
 
Och hur känner Jessica Biel, Beverley Mitchell och Mackenzi Rosman idag, då de vet att mannen som spelade deras pappa i elva säsonger (mer eller mindre) gillar småtjejer? Var det därför sistnämnda inte kom på deras reunion för något år sedan, fast hon skyllde på en New York-resa som inte kunde ombokas? Troligtvis inte, men det är svårt att undgå dom tankarna. Och när förstnämnda, Biel, vek ut sig så kallade Collins bilderna för "barnpornografi" eftersom hon vid den tidpunkten bara var 17 år. Tror inte du riktigt tänkte så, äckel.

Vem är Khloés pappa?

Alternativ 1: Alex Roldan.
 
 
Alternativ 2: O.J. Simpson.
 
 
 
Alternativ 3: Lionel Richie.
 
 
Khloé sticker tydligt ut i jämförelse med hennes övriga Kardashian-syskon.
 
 
 
Många har spekulerat vem som är Khloé Kardashians riktiga pappa. Hon själv valde i ett avsnitt att aldrig utföra ett faderskapstest då hon ändå alltid ser Bruce Jenner och Robert Kardashian som sina pappor, oavsett vad testet skulle visa. Det gjorde hon helt rätt i, men det gör inte att min nyfikenhet minskar.
 
Hennes mamma Kris Jenner har tidigare erkänt att hon flertalet gånger var otrogen mot sin dåvarande man Robert Kardashian, (även om hon alltid sagt att Robert är hennes pappa). Och ingen skulle antagligen tänka tanken att den yngsta bland systrarna skulle ha en annan pappa om det inte utseendemässigt var så uppenbart. Med sina 177 cm är hon bra mycket längre än sina systrar på 159 cm respektive 152 cm. Hon är blekare, har andra ansiktsdag och ett annat hår (åtminstone på barn-bilderna).
 
De män som kopplats som hennes pappa har varit Lionel Richie som de växt upp med. Som ni vet är Nicole Richie hans adoptivbarn men hans biologiska dotter Sofia är väldigt lik Khloé. En annan möjlig pappa enligt medier har varit O.J. Simpson. Robert Kardashian var som bekant Simpsons vän och även senare hans advokat under hans rättegång 1995 (Kris ska ha varit nära vän med hans mördade fru Nicole Brown Simpson). Ryktena florerade rejält när O.J. själv erkände sitt farderskap;
 
 
“Man i really don’t give a f*ck anymore, I’m in jail for God knows how long, might as well say it…. I AM Khloe Kardashian’s biological father, I have nothing to hide”.
“Kris probably never even knew i was the Father cause she was sleeping with so many men at the time”.
 
 
Sist men inte minst har en man vid namn Alex Roldan nämnts då han ska ha varit en av Kris affärer under hennes äktenskap med Robert. Hur det ligger till lär vi aldrig veta, och lika bra är väl det kanske. Även om de är offentliga människor så lär det inte vara roligt att omgivningen, som till exempel mig själv, spekulerar om en sådan privat angelägenhet.

Kändisar back in the days (2)


Audrina Patridge.
 
 
Cara Delevingne.
 
 
Eva Longoria.
 
 
Heidi Montag Pratt.
 
 
Jesse Tyler Ferguson.
 
 
Russel Brand.
 
 
Sean Combs. (Sedan Puffy, Puff Daddy, P. Diddy, Diddy, Swag, Poppadiddypop, bara Sean John, King Combs... Jag hänger inte längre med).
 
 
Jonah Hill ❤.
 
 
Miranda Kerr.
 
 
Michelle Obama.
 
Khloé Kardashian.

Kändisar back in the days (1)


Bill Clinton.
 
 
Brad Pitt.
 
 
Charlie Chaplin och Albert Einstein.
 
 
George Clooney.

 
Michael Jackson och Paul Mccartney.
 
 
Må hända att detta är nutid, men Morgan Freeman är så underbar här att han platsar på detta inlägg trots allt!
 
 
Robert Englund spexar mellan scenerna av Freddy Krueger.
 
 
Arnold Schwarzenegger.
 
 
Dwayne "The Rock" Johnson.
 
 
 Justin Timberlake och Ryan Gosling.
 
 
 
 
Gosling och Timberlake möttes som bekant på Mickey Mouse Club 1993-1996, här tillsammans med Britney Spears och Christina Aguilera. Här syns även Nikki DeLoach (uppe, i mitten) som idag spelar Jennas mamma i MTV:s serie Awkward, (hon dejtade förövrigt en annan i Mickey Mouse-klubben vilket senare kom att bli en bandmedlem i N*sync, nämligen JC Chasez). Killen i mitten heter Marque "Tate" Lynche och har inte synts mycket mer än i en final i American Idol. Längst till vänster står T.J. Fantini och är numera rätt okänd.

Word

 
Precis som tusen andra låtar, för varje år som går ska låtarna innehålla färre och färre ord men med fler personer bakom dom, typ. Tacka vet jag Freddie! :)

It's so fluffy I'm gonna die

Oprah i gröna grodor.
 
 
Einstein i fluffiga tofflor.
 
 
Vad skönt att kunna gå i ett par håriga tofflor på stan, och då man heter Einstein eller Oprah så är det inte risk för att hamna i dårkistan, man är helt enkelt cool. Gränsen är dock hårfin mellan att vara häftig och att få en given plats på sidan Fashion-fools. Jag har ibland funderat på att göra ett eget kollage över alla fruktansvärda outfits jag burit i mina dagar (jag är ju lite "ta det som är närmast", "orka allt som inte är bekvämt" och "matchande strumpor är såå tråkigt"). Men jag avvaktar med det tills jag bestämt mig vad jag tror mig kommer att göra när kollaget är färdigt; skratta och bjuda på det, eller gråta av skam och bosätta mig i Rissjö för att aldrig återvända. (Rissjö är för er som inte vet en rätt så liten by med en (1) bofast invånare).
 
Nu ska jag äta lite sen lunch innan min man hem från stora staden. Jag skulle egentligen passa på att se Blå Ögon nu när jag är Queen of the house, men innan dess skulle jag "bara" dammsuga, städa köket, handla och tvätta. En möbelkille skulle nämligen komma vid tre och då vill man ha det lite anständigt hemma. Fyra timmar senare inser jag att det inte blir så mycket av med det. Men är det något jag har så är det tid, jag jobbar inte förrän om 1,5 vecka. Jag ska försöka släppa känslan av frustration, utan istället acceptera läget och hoppas på att fler dagar dyker upp nästa månad.

Hollywoodpaniken

Renee Zellweger innan och efter den förnekande plastikkirurgin.
 
 

"Vem ser inte annorlunda ut när man blir äldre" säger hon själv. Jo precis, karaktäriska drag brukar ju försvinna med tiden... Själv är jag alltid emot när människor försöker stoppa tiden med hjälp av botox och plastikoperationer. Framförallt skådespelare som får panik över att förlora roller på grund av att de blir äldre. Men vem vill se ett stelt ansikte utan en förmåga till mimik på teaterscenen/filmduken? Nu har visserligen Zellweger säkert "bara" fixat ögonlocken samt slätat ut pannan med botox. Men det är det sämsta hon kunde göra. Hennes kisande ögon var hennes starkaste drag och jag förstår inte hur hon kunde förändra dom. Hon ser inte längre ut som Bridget Jones eller för den delen sig själv.

I'm alive

 
Jag är en riktig periodare när det gäller bloggen. De senaste dagarna har både inneburit nattjobb och killens lediga vecka, en väldigt dålig kombination ur bloggsynpunkt men desto bättre för min del. Nu är sista natten snart avklarad och jag ser fram emot att ta helg. Jag har en del pass inbokade framöver men jag har tvingat mig själv att lägga den största tiden på teoriläsning istället, jag kan inte fatta att det är mindre än tre veckor kvar till proven. Stressad är bara förnamnet.

En skam för sverige

 
Mästerkocken, hans donna och vår bror.
 
 
De som twittrades om En skam för Sverige kom upp.
 
 
Efter showen.
 
 
Dalateatern.
 
 Adam och jag tog kaffe, milkshakes och cheeseburgare. Mums!
 
Okej, detta var ju förra gången vi såg han men har jag en anledning att lägga upp bilden igen så måste jag ju ta vara på den chansen ;)
 
 
Det är helt sanslöst hur roligt jag hade det igår! Jag mötte upp brorsan hemma hos våra föräldrar innan vi gick till Johan där även Sara befann sig. Eller gick och gick, vi fick ärligt talat skjuts av Dan fast han bor på granngatan, på tal om att ta vara på chanser. Där bjöds vi på tacos och valfri dryck, jag drack vitt vin för första gången på år och dagar - riktigt gott! Jag har inte varit hemma hos Johan innan så det var kul att se hur han bodde. Minst lika roligt var det att hänga med honom, det känns som om jag känt han i flera år fast vi knappt träffats. Efter middagen åkte vi till Falun, vägen dit kändes som två minuter. Vi poppade önskelåtar och pratade vilket säkert var anledningen.
 
En skam för Sverige var precis som jag hade hoppats och trott att den skulle vara. Det vill säga rolig (har inte skrattat så här mycket på någon av Betnérs tidigare standup) och smart. Både Betnér och Ismail drev med varandra, sig själva, politiker och andra människor. Men som vanligt har de ju en poäng i allt de säger så det blir inte smutskastning. Magnus hade den första timmen och Soran den andra och båda var klockrena. Måste jag säga något negativt så var det att Betnér körde några skämt som han drog förra gången vi såg han, nytt material är att föredra. Men annars var det en skratterapi som heter duga!
 
På vägen hem fick vi se Saras skola (jag måste åka med henne någon gång) innan vi stannade på Drive in och köpte en massa gott. Jag mådde så otroligt bra när jag kom hem av en massa anledningar. Stand up med två av mina favoritkomiker tillsammans med två av mina syskon samt en otroligt bra Johan, de dyra biljetterna (420:-) hade lätt kostat det dubbla om jag visste hur bra kvällen skulle bli. 
 
En tråkig sak var att fotografering var förbjuden och därför avvaktade jag med att fota tills allt var slut. Men när Soran var klar var allt över på typ två röda, en liten video om att de kanske skulle vara i foajén visades, lamporna tändes och alla skyndade ut. En bra anledning att få ut folket (eller så missade vi dom). Hur som helst hann jag inte ta en enda bild av dom och eftersom jag har lite av en fotograferings-OCD så sved det rejält. Vilket är glömt nu, jag får påminna mig själv om att det viktiga är att se saker genom mina ögon - inte genom en kameralins.

Tidigare inlägg
RSS 2.0