En till möhippa är planerad!

 
Det må hända att detta inte är den vackraste bilden på mig. Men det handlar trots allt om att showa - inte modella ;)
 
En tredje bild som är snodd från Johanna.
 
 
Jag var riktigt imponerad av E-types "bakgrunds"-sångerskor! Inget slår dock Nana Hedin. Även om jag aldrig kan förstå det smaklösa och ytliga konceptet att ha henne gömd i bakgrunden, medan Dilnarin "Dee" Demirbag fick mima till hennes sång. För inget måste väl utesluta det andra? Förutom flammor så tycker jag Dees dans på scenen var E-types signum. Att hon stod där lättklädd och dansade utmanande är inget jag tycker är fel då hon själv ville göra det. Det är som blir fel är när man gömmer en stjärna för att hon inte passar i ett snedvridet ideal.
 
Igår fick jag reda på att jag skulle få en till möhippa! Strax efter kidnappningen så pratade jag med Mickan i telefon som sa att hon tyvärr inte kunde vara med, men att jag skulle firas av henne och Sara framöver. Hon avslöjade igår att de ska bjuda mig på E-types restaurang! Ni anar inte hur glad jag blev! Jag har velat besökt Aifur sedan den startades. Nu gäller det bara att hitta ett datum vilket kommer att bli en utmaning.
 
Idag tittade jag på Malou efter tio (dubellmoralist - javisst!) där veckans tema är "Kärlek mot alla odds". Malou intervjuade ett par med 22 års åldersskillnad. Tjejen var för övrigt, precis som mig, född 1988. Jag kan inte tycka att det är särskilt vanligt med det glappet mellan parterna, men samtidigt inte heller något som känns märkvärdigt eller speciellt. Det är ytterst sällan som jag, eller min sambo, tänker på att det är en stor åldersskillnad på oss. Hade vi märkt av det tydligt eller ofta så skulle nog relationen vara svår att få att fungera.
 
Tre av mina närmaste vänner har sambos som är åtta, åtta och sexton år äldre än dom. Så det är ju liksom bara att inse, vi tjejer är otroligt mer mogna än karlar. Skämt åsido, man mognar ofta av erfarenheter och relationer - inte alltid av antal år på jorden. Och jag tror inte att man märker av större skillnader så länge den ena parten är över 20 och att det inte är en extrem åldersskillnad, som 50 år. Jag säger inte att det sistnämnda inte skulle fungera, men att jag gissar på att det skulle bli svårare.
 
Jag varken skäms eller är stolt över att leva i en relation med en "stor" åldersskillnad. Därmed känner jag inget behov av att, förutom nu, nämna det. Men när jag gör det av någon anledning så brukar människor bli förvånade. Jag har antingen fått höra att min sambo ser mycket yngre ut eller tvärtom när det gäller mig. Människor som känner honom men inte mig har blivit chockade över att jag är så "ung". Jag börjar då fundera på hur gammal de faktiskt trodde att jag var...

Bra initiativ


 
Jag antar att detta problem är vanligare än vad jag vill tro. Själv tycker jag, och förhoppningsvis de flesta, att det är helt otänkbart att ställa sig på en handikapparkering (om man inte har rätt till det). Oavsett om det grundar sig i respektlöshet, tidspress eller bara allmän lathet så finns det ingen godtagbar ursäkt.
 
En rullstolsburen bekant till mig sa en gång till mig att jag "ser personen i rullstolen, inte att personen sitter i en rullstol". Jag tyckte det var en fin komplimang. Och visst, jag vill tro att jag är en sådan människa. Som ser människan före deras handikapp (kanske därför jag jobbar med det jag gör). Och jag vill ge alla en chans till att visa vem de är, inte "vad" de är, om ni förstår vad jag menar.
 
En gång gick jag på dejt med en kille i permobil. Dock träffade jag honom aldrig igen, inte för att han var förlamad, utan för att han var så himla på. På något sätt så förstår jag ju det, det kanske inte är en fördel att inte kunna gå eller prata om man vill träffa tjejer. Så får man en chans så är det lätt att ge 120%, sms:a tusen gånger per dag och så vidare. Ringde gjorde han med, men då måste jag vara ärlig och säga att jag blev ganska obekväm. Att prata i telefon med någon som inte kan svara mig känns väldigt ovant. Och svårt. Det är knepigt att försöka involvera någon annan i ett samtal utan att ställa frågor. Framförallt när det är handlar om någon man precis träffat.

(Tidsinställt inlägg)

Att skämta om om en flickas död

 
 
 
Nu måste jag givetvis vara övertydlig och skriva att den sista bilden är långt ifrån min egna åsikt. Dock tycker jag den stämmer in så himla bra på många med fördomar. Jag vet att det är skillnad på att bosätta sig någonstans och att åka på semester, men det är ju tragikkomiskt hur en del hatar människor med ett visst ursprung, men ändå åker till deras hemländer på semester.
 
Jag blev inte glad när jag såg att det finns något som heter The typical Engla. Där man skriver ned Engla-skämt (typ "vad är det som cyklar och cyklar, men aldrig kommer fram?". Det måste vara människor med noll sympati och empati som kommer på en sådan fruktansvärd idé. Hur tänker man sådana gånger? "Ett tragiskt mord på en flicka har skett, undrar hur många skämt jag kan komma på om henne?". Jag finner verkligen inga ord på hur lågt man kan sjunka. Jag hoppas att hennes familj och vänner mot förmodan har sluppit att läsa dessa "skämt" (har aldrig behövt så stora citationstecken som nu).

Vårt skolsystem

 

Jag tycker att den här bilden var klockren. Alla människor är olika, det vill säga; alla människor är bra på olika saker, har olika svårigheter och lär sig bäst på olika sätt. Så det bästa vore ju självklart att anpassa så mycket som möjligt efter varje individ istället för att ha exakt samma krav på alla. Det är säkert omöjligt att anpassa sig efter eleverna till 100% men bättre än som det är nu måste det kunna göras.

Favoritdjur / Hajfenssoppa


Jag vill absolut bli en sengångare i mitt nästa liv
 
 
Min tio-i-topp-lista på däggdjur som jag älskar:
  1. Sengångare
  2. Gris
  3. Elefant
  4. Hund (främst stora, lurviga eller hälsosamt skrynkliga raser).
  5. Schimpans
  6. Marsvin
  7. Kapybara
  8. Björn
  9. Giraff
  10. Valross


Så svårt det är att bara välja tio!
Jag älskar ju uttrar och sjölejon med. Och paddor om groddjur får räknas in. Hajar räknas inte in som däggdjur fast många föder levande ungar, men skulle dom det hade de nog också platsat på listan. Inte för att de är så söta, men för att de är otroligt viktiga för vårt ekosystem, för att de känns som missuppfattade djur som dessutom far riktigt illa på grund av idioter till människor. Det är lite oklart hur många hajar som egentligen dödas av oss (ja, det är "oss" - jag skäms att vara människa), men de flesta siffrorna man läser handlar om 100 miljoner per år. Det är fruktansvärt sorgligt...

Jag vet att jag är lite väl mycket för "öga för öga", men skulle det inte vara en bra idé att straffa alla idioter som skär av hajars fenor för en jäkla soppa, med att också skära av exempelvis deras armar innan man kastar i dom i vattnet. Så får de känna hur hajarna känner det. Eller varför inte sätta fast dom i en stor stenbumling, för det är precis så hajarna känner, de åker bara nedåt tills de dör. Hajarna har funnits i 400 miljoner år men vi människor har sett till att döda 90% av dom bara under de senaste 30 åren.

Och det är värt att nämnas igen; i de flesta fallen på grund av en soppjävel som många (jag har lust att skriva kineser här men denna soppa är nog mer utbredd än så) tror är hälsosam. När sanningen är kvinnor och barn ofta rekommenderas att inte äta haj, då de innehåller mycket kvicksilver. Lägg sedan till väteperoxid som brukar sprutas in i hajfenorna för att de ska få en mer "aptitlig färg". Ja, det låter ju väldigt nyttigt!

 

Det började med söta djur till en hatisk text, här svänger humöret!


När jag får barn...

 
 
13 tankar/åsikter som jag har om jag skulle få barn:
(och varför jag säkert inte kommer att kunna hålla det)
 
 
  1. Att att undvika att ge socker till barnet så länge det går är viktigt, annars är det ett tecken på att man överför sina egna dåliga vanor till ungen. De kan ju faktiskt tycka att en frukt är lika gott, för de vet inget annat.
    (Men när jag väl sitter där och frossar choklad bredvid min broccoli-ätande unge så är det nog svårt att säga nej.)
  2. Jag tänker inte fotografera barnet varje sekund, jag vill vara närvarande utan att vara bakom en kameralins/mobiltelefon.
    (Jag tar typ hundra bilder varje dag, och det ska jag sluta med när jag får ett barn som faktiskt är värt att fotografera?)
  3. Jag tänker inte lägga upp tusen bilder på mitt barn på Instagram, bloggen eller Facebook. De har inte själva valt att få synas där.
    (Sanningen: "åh, han testar ju morotspuré för första gången - det måste jag ju visa alla!")
  4. Får jag en flicka så ska hon inte ha rosa kläder.
    (När dagen kommer: "alltså, den här rosa klänningen med volanger bara måååste hon ha!".)
  5. Mitt barn ska inte döpas till något som finns med i "de vanligaste namnen i Sverige".
    (Men innerst inne så vet jag varför de finns med på listan - jag älskar många av dom!)
  6. Jag tänker vara jättenoga med "Min första år"-boken.
    (Jo tjena, 5% kommer att vara skrivet, resten kommer att skrivas i efterhand eller lämnas tomma).
  7. Mitt barn ska sova i sin egen säng.
    (Det lär bli: det är så mysigt och praktiskt att ha barnet nära!")
  8. Mobiler, surfplattor och mycket Tv-tittande ska inte mitt barn få hålla med om. Jag överlevde min barndom utan det alldeles utmärkt!
    (Tills jag inser hur jäkla skönt det är när man kan sträcka ungen surfplattan när man vill ligga och dra sig. För att inte tala om alla bra program som lär ut siffror, bokstäver och sådant.)
  9. Jag vill inte bara ha ett barn, för jag vet hur underbart det är med syskon.
    (Sanningen är: hur ska jag veta sådant nu? Jag kanske inte kan få fler barn? Eller så kanske jag kräks över tanken att genomgå en till graviditet/förlossning/spädbarnstid?)
  10. Barnet behöver inte mycket leksaker och mjukisdjur. De får uppskatta det de redan äger och har de tröttnat på sina saker så får de använda fantasin till att underhålla sig själv på andra sätt.
    (Jag säger bara en sak; jag köper själv mjukisdjur och leksaker i vuxen ålder, tror jag allvarligt att jag ska sluta med sådant när jag får barn?)
  11. Jag tänker inte bli en sådan som bara pratar om mitt barn jämt. Alla har gått igenom detta sedan begynnelsen, SÅ stor grej är det inte.
    (Jag kommer ändå att prata om: konsistenten på mitt barns avföring och annat som andra tycker är väldigt intressant att veta.)
  12. Mitt barn är 100% mitt ansvar, barnvakt finns inte på världskartan. Och är jag hemma hos någon så är det inte mina bekantas ansvar att hålla koll på ungen.
    (Det kan bli: att arbetstiderna gör det omöjligt att inte be om barnvakt. Och att jag sedan tänker att mina vänner säkert bara tycker det är roligt att få springa efter min unge och få lite egentid med henne/honom.)
  13. Mitt barn är 50% mitt ansvar, barnet har två föräldrar till hjälp. Jag kan lämna huset utan att det måste bli en sådan stor grej.
    (Sanningen: visst, men jag kanske vill vara hemma när han är vaken? Nattningen kanske går smidigare till och pappan till barnet slipper två timmars skrik efter att jag gått. Eller vice versa.)

 

 

Tre saker jag ska lära min barn och som jag inte kommer att ändra mig på:

  1. Att artighet är väldigt viktigt. Du ska säga tack, du ska skaka hand med människor du precis träffat (utan att det blir en plåga, man får självklart vara blyg) och du ska be om ursäkt om du gjort något fel.
  2. Att alla människor är olika. Om mitt barn skrattar åt/tittar snett på en människa så har jag misslyckats som förälder.
  3. Att man ska vara snäll mot alla människor. Men aldrig, aldrig tryckas ned av någon.
 
 
(Detta är ett tidsinställt inlägg då jag jobbar 15-22 idag. Jag vet, det känns chockerande att jag inte är hemma och leker konstnär/bloggerska mer. Nåväl, jag har en kort vecka som innehåller två arbetspass och två tjejdejter).

Man verkar vara ointelligent när...

 

Jag är medveten om att man kan vara med i Mensa och ändå göra som något av punkterna nedanför, det har inget med intelligens att göra. Utan detta är mer tankar/känslor som jag får av vissa beteenden - helt utan vetenskapliga belägg ;)

 

  • Man skriver slarvigt/överdrivet kortfattat. Istället för att skriva t.ex. "mä" istället för Med, "e" istället för "är", "tkr" istället för tycker, osv. (<-- en accepterad förkortning)
    Jag är otroligt nyfiken vad detta beror på. Är det allvarligt talat lättare att skriva "dt/d" istället för "det"? Borde inte grundorden komma automatiskt? Är det olika beroende på vilken dialekt man har? Jag har ingen aning.
  • Man pratar mycket om vad man gjort i livet. Desto allvarligare ämnen, desto större risk är det att detta stämmer. För enligt mig så är det så här; pratar du med någon du knappt känner om hur din kompis tog en överdos, att du har ADHD och att du var bäst på ditt senaste jobb fast att du fick sparken, då är du är mer eller mindre ointelligent. Dessutom utan några sociala färdigheter över huvud taget. (Ibland kan detta bero på motsatsen, ofta är överintelligenta människor helt utan någon som helst socialt kompetens).
  • Man har "Livets hårda skola" som val på Facebook. Detta handlar inte om att du inte har någon annan skola att skriva där. Eller att du automatiskt är ointelligent för att du haft en jobbig uppväxt/ett jobbigt liv eller för att du har missbrukat. Utan för att du helt enkelt stannat i utvecklingen. Alla vi människor har jobbiga upplevelser i bagaget, men man behöver inte ha sina problem som sin identitet, utan istället ta lärdom av händelserna, växa som person och gå vidare i livet.
  • Man pratar som en tonåring. Människor som ofta säger saker som exempelvis "asså", "typ", "liksom" eller "bah" är antingen väldigt osäkra eller väldigt ointelligenta. Dåligt ordförråd känns egentligen som en dålig ursäkt, bara för att man använder sådana ord så betyder det inte att man inte kan prata som en normal människa.
  • Man har fördomar och/eller mycket märkliga tankar om olika folkgrupper. Höjden på att vara korkad är väl när man drar alla människor över en kam? Typ "alla invandrare är våldtäktsbenägna, kriminella hustrumisshandlare", "alla tiggare sysslar med lurendrejeri", "transsexualism är resultatet av din uppfostran" eller "alla homosexuella killar är feminina/älskar analsex/är attraherade av bokstavligen alla män i världen".

Irritationsmoment i flygplanet

Är det något jag tycker är enkelt är att lista upp saker som irriterar mig. Inte för att jag är en pessimistisk person (snarare tvärtom), utan för att jag tycker det är roligare att läsa om irritationsmoment än "jag älskar att snutta på Cloudberry soul en ljuv sommardag", typ.
 
 
 
 
  • Det går fortare att gå av planet om jag ställer mig upp. Säkerhetsbältet ska helst tas av innan lampan släcks och man ska ställa sig upp snabbare än Usain Bolt på tjack. Sedan att man får stå som Quasimodo under bagagehyllan i tio minuter innan personalen öppnar dörrarna (och ytterligare fem minuter innan det är ens tur att få gå) spelar ingen roll.
 
  • Jag reser utan mamma och pappa, därför är jag störst och bäst. Hormonfyllda tonåringar som är på väg att supa skallen av sig i Alanya kan störa mig kraftigt mycket. Man ska trotsa flygvärdinnorna och man ska hävda sig och prata fyllor fast man inte ens enligt lagen får beställa alkohol i planet.
 
  • Jag har sparat till den här resan i två år, så lek tjänare eller far och flyg. Ja, det är stort att du äntligen har råd att åka till ett tre-stjärnigt hotell med all inclusive. Men flygpersonalen behöver inte springa som ett djur för att uppnå dina orealistiska önskemål för det.
 
  • Att sänka flygplansstolen är ju fantastiskt. För dig ja. Men jag som äter mat/redan sitter i ett litet Thomas Cook-plan/har ett barn i famnen kanske hade önskat att du frågade först, även om jag till största sannorlikhet hade sagt ja.
 
  • Jag sitter bekvämast med båda armarna på armstödet. Det gör du säkert. Men jag som har sätet i mitten får sitta som i en kista med armarna i kors. Dela med dig or die liksom.
 
  • Jag bara måste sitta vid telefonen precis innan start. Det spelar ingen roll om du sextextar din pojkvän, laddar upp en flygplansbild med filtret Lo-Fi eller skriver din fjärde Facebook-status om att du är på väg till Kreta. Du vet att du måste stänga av den/använda flygplansläge så varför vänta på en tillsägelse innan du gör det?

 

  • Jag låter mitt barn göra av med lite energi. Sedan att det görs genom att ungen sparkar sönder din stolsrygg, springer i planet då flygvärdinnorna kan vara barnvakt, leker krig eller stoppar in händerna mellan sätena framför gör tydligen inget. För dig ja. Själv har jag bara lust att servera ditt barn som flygplansmat.

Det bortglömda bandet


Idag köptes "rosa" kanelbullar. (Självklart ligger dom i fruktkorgen, som en symbolisk protest mot kaninmat).
 
 
Varje oktober påminns man lite extra om bröstcancer. Och varje gång så bloggar jag om en annan cancerform. Självklart är bröstcancer lika allvarligt som all cancer, självklart bidrar jag varje år med en slant till forskningen. Men det är alltid något som gör mig förundrad och nästintill frustrerad.
 
Prostatacancer är Sveriges vanligaste typ av cancer och har "sin" månad i september.  Varför finns det ingen gala varje år för prostatacancer? Eller åtminstone en gemensam gala? Varför uppmärksammas det inte lika mycket? Varför finns det alltid produkter som stödjer rosa bandet (även om jag, återigen, självfallet uppmuntrar det) men aldrig det blå bandet under dessa perioder?
 
 
Här kan ni göra lite skillnad för kvinnor, män och barn.
 
HÄR kan ni ge en slant till forskningen av prostatacancer.
HÄR kan ni köpa produkter från Prostatacancerförbundet.
HÄR kan ni bidra till forskningen av bröstcancer.
HÄR är insamlingen för barncancerfonden.
 
 
PS.
Kom ihåg att cirka 50 män per år insjuknar i bröstcancer. En väldigt låg siffra men det är ändå bra att komma ihåg så man inte ignorerar något tecken.
/Dr. Sofia

Perfekt svar till en idiot

 

 
Clinton Brentwood Lee är en bröllopsfotograf som, liksom väldigt många andra, ändrat sin profilbild på Facebook för att visa att han stöttar samkönade äktenskap. Därefter ville alltså det kommande brudparet byta fotograf och få tillbaka sin handpenning då de tror på giftemål mellan en man och en kvinna. Jag älskar svaret han ger (som hyllats och delats massor av gånger), här översatt på svenska:
 

"Wow, jag är inte riktigt säker på vad jag ska säga. Jag skulle kunna säga att det gör mig besviken, men jag tycker faktiskt att det är bra, eftersom vårt företag inte vill jobba med sådana som er heller. Det är inte att för du tycker annorlunda än vad vi gör, det är snarare att du kräver att ingen homosexuell ska få gifta sig, bara för att du har den åsikten. Det är ungefär som att jag skulle säga att jag inte gillar broccoli, och därför kräver att alla andra i världen inte skulle få äta broccoli heller. Om du inte stödjer homosexuella äktenskap är det okej för mig och det är ju ingen som tvingar dig att gifta dig med en kvinna. Personligen har jag alltid fått lära mig att inte döma andra och att älska andra människor. Så jag ska försöka att inte döma dig här och inte heller säga något mer om min åsikt om dig.

 

På Brentwood Photo gillar vi kärlek i alla dess former. Vad det gäller er handpenning hoppas jag att du har läst den första delen i avtalet som du tecknade. Det står att handpenningen inte återbetalas. Men oroa dig inte, jag tänker inte behålla pengarna.

 

Efter den här konversationen har jag beslutat att donera dina 12 000 kronor till GLAD, en organisation som bildats för att stödja homosexuellas rättigheter. Så låt mig bara säga tack så mycket för din donation och för ditt stöd för denna viktiga fråga. Jag kunde inte ha gjort det utan dina pengar.

Med vänliga hälsningar och med kärlek, Brentwood Photo"

 

 

Och nej, jag kan inte låta bli att avsluta med att skriva min åsikt om detta. Jag kan förstå att många kan tycka att det är ett stort steg med samkönade äktenskap, framförallt om det är ett kyrkbröllop "under Guds tak". Att det skrevs om Adam och Eva och inte Adam och Adam har man ju hört ett antal gånger. Men boken är ju inte heller ett nytt verk, om man säger så. Självklart skrev de inte att homosexualitet är en normal sak i en religiös skrift från (i runda slängar) 1000-talet f.Kr.. Och även om en helig skrift aldrig ska förändras så tycker jag att man måste acceptera att världen gör det.

 

Fler och fler inser att kärleken går först. Är det inte viktigare att vi visar att det inte finns någon skillnad på kärlek och kärlek? Jag förstår att djupt troende människor följer sin religion till hundra procent. Men kan man inte göra det utan att man säger sina nedlåtande åsikter till dom som tycker annorlunda? Varför kan man inte bara fokusera på sitt eget liv och sin egen tro, och inse att det alltid kommer att finnas dom som ser på saker annorlunda. Gör det dig till en bättre människa (överhuvudtaget men i det här fallet ur ett religiöst perspektiv) om du visar din avsky/förintar/hatar andra människor?


Filma olyckor

 
 
Vad jag skrattade när jag såg det här klippet! Och det stämmer verkligen när det kommer till väldigt många, inklusive mig själv. Jag lägger sällan upp mat-bilder på vare sig Instagram eller bloggen, men jag har en tvångstanke att dokumentera allt jag äter ändå. Det handlar mest om att jag vill ha något att lägga upp i bloggen, ifall jag (för en gångs skull) inte vill publicera de bilder jag tagit på mina vänner eller familjemedlemmar.
 
En sak på samma tema som verkligen bekymrar mig är att det gått för långt med att föreviga händelser. Jag läste för ett tag sedan om att fler och fler människor står med sina mobiltelefoner och filmar och/eller fotograferar vid en olycka. En ambulanssjukvårdare berättade att han bett någon ur gruppen av filmande människor hämta en sak i ambulansen, då mannen i fråga var mitt uppe i ett upplivningsförsök, men ingen rörde en fena. Nu hade mannen med hjärtstillestånd troligtvis dött oavsett, men det spelar ingen roll. Att människor hellre filmar än hjälper en döende människa är helt obegripligt.
 
Tänk om man är närvarande när en nära anhörig får första hjälpen på en offentlig plats, och det står en eller flera människor och filmar händelsen. Jag hade inte kunnat behärskat mig, både människan och mobilen hade fått en rejäl smäll. Självklart hade jag reagerat även om det var en främmande människa, det är höjden på respektlöshet.
 
Detta handlar även om bränder, polisingripanden, slagsmål... Varför inte hjälpa till istället? Varför vill man ha något så hemskt sparat? Varför vill man lägga upp något sådant, som dessutom kan vinklas helt fel om det till exempel gäller en gripande?
Jag vet att det även finns många fördelar med ett samhälle där det mycket hamnar på bild/film, men det finns heller ingen tvekan om att nackdelarna är väldigt många.

Tankar kring tiggeriet

 
 
Jag läste "Tack till dig som ser till att tiggeriet frodas" och höll verkligen med om allt. Jag skulle vilja citera allt han skrev, men istället ber jag er som vill att gå in på länken och läsa (det är inte speciellt långt). Kortfattat kan jag skriva att skribenten menar att det inte tjänar något till att ge tiggare pengar, varken för dom eller för oss. "Handlar det egentligen inte mer om din egen sinnesro, än om omsorg om en fattig medmänniska?"
Jag har och kommer aldrig att ge pengar till tiggare, av flera anledningar.
 
För det första, att ge dom pengar hjälper kanske tillfälligt men det är absolut ingen hållbar lösning.
För det andra, vem går det att lita på? Det finns tiggare som låtsas varit handikappade och senare promenerat helt normalt. Det finns dom som har en av de senaste mobilerna under filten. Det finns dom som inte får ett öre själv men tvingas ge till någon annan.
För det tredje, jag har egna erfarenheter då jag bott i närheten av ett gäng tiggare. De slängde säckvis med mat och kläder. Och varje morgon köpte de ett sexpack folköl på macken. Med de prioriteringarna tycker jag inte mer synd om dom.
För det fjärde, och nu är jag självisk, men hur stressande är dom inte? Jag minns inte när jag handlade mat senast utan att någon säger något jag inte förstår efter mig.
För det femte, är det meningen att våra skattepengar ska gå till detta? Det är väl bättre att de får hjälp där de bor.
 
Sedan kan man i all evighet diskutera vem som är elakast. Tiggarna som betett sig girigt, kallat svenskar för rasister, slagits, bosatt sig på privat mark... Svenskarna som går förbi varenda dag och tydligt vänder bort blicken. De som visar hur ovälkomna dom är genom ord och handlingar.
 
Detta är egentligen ingen diskussion som jag borde bege mig in i då den är otroligt komplicerad. Och jag är därför medveten om att jag missat många punkter som borde tagits upp, för det ligger så otroligt mycket bakom detta.
 
Avslutningsvis, jag måste försvara mig själv nu ifall missuppfattar mig att vara emot östeuropéer eller vad det nu kan vara . För rasism är en av de värsta sakerna jag vet. Självklart dömer jag inte människor efter deras ursprung, hudfärg eller religion. Jag har vänner (och ex) från alla världens hörn. Däremot dömer jag självklart människor efter deras handlingar. Och tiggeri är en handling jag inte främjar. Så med andra ord, det är tiggeriet jag är emot, inte tiggarna. Även om de uppenbarligen går hand i hand litegrann.
 
PS.
En sak till. Alla som ger godis till tiggare, varför gör ni det? Det är en riktig björntjänst tycker jag. Det mättar bara för stunden, det ger i längden ännu sämre munhygien som i sin tur leder till hål som kanske inte går att laga för att tandläkarvården är dyrt.
 

Irritationsmoment

-- LIVSMEDEL/HÄLSA --
 
Reklamer för hälsoprodukter/viktnedgång. De flesta har en nästan obefintligt text längst ned som alltid lyder; "I kombination med en hälsosam livsstil och regelbunden motion", typ. Vilket visserligen är en självklarhet, men hur många tror/önsketänker inte att det räcker med det där livsmedlet/träningsredskapet? Sedan att man äter en påse chips och en chokladkaka spelar liksom ingen roll, "för dom sa faktiskt på reklamen att man ska gå ned i vikt av detta!".
 
De som inte vänder streckkoderna mot sig själv i kassan. Det är inte så svårt att göra det, men gör kassörskans jobb mycket enklare och hen undviker dessutom risken att få arbetsskador (det är sliter mer än vad folk tror att flytta varor för hand). Det värsta som finns är dom som till och med lägger allt i en stor hög på bandet. Är det så viktigt att bli av med allt i korgen/vagnen fort även om det tar längre tid för personen i kassan att gräva sig igenom högen?
HÄR finns en lista med andra irritationsmoment efter min sommar som butiksbiträde på Systembolaget.
 
Muskelfreaks. Ja, de är bra att så många vill bygga muskler i detta feta samhälle. Ja, det är bra att en sådan hälsosam sak är så mångas största intressen. Men ser jag en gym-byggd kropp till så spyr jag. Den gamla, goda arbetarkroppen kanske aldrig kommer tillbaka?
 

Bildkälla.
 
 
-- OFFENTLIGA PERSONER --
 
Malou von Sivers. Jag tittar periodvis på Malou efter tio men det är med skämskudden i högsta hugg. Dess teman och gäster är ju sevärda, men programledaren själv är helt klart ersättningsbar. Det skulle vara bättre om hon fokuserade på de hon intervjuar - inte sig själv. Hon verkar totalt ointresserad av vad svaren på hennes frågor är, och avbryter av samma anledning pinsamt ofta. Malou har inte alltid läst på om ämnet och verkar nästan irriterad när hon säger (för hon kan ju allt bäst, även om det är någon annans livsöde) något och rättas av gästen. Det är ändå fascinerande hur hon i nästan tio år haft ett jobb som hon är så dålig på. De kanske helt enkelt inte pallar byta namn på programmet?
 
Kanye West. Finns det någon som är mer egenkär än honom, allvarligt talat? Det finns alldeles för många exempel på det, typ "My greatest pain in life is that I will never be able to see myself perform live." Det tydligaste exemplet måste väl ändå vara att han jämför sig själv med Gud.
 
Gunilla Persson. Kanyes motsvarighet, egoistiskt mätt alltså. För någon stjärna är hon inte även om hon verkar tro det. Ja, Hollywoodfruarna vore inte samma sak utan henne. Men i likhet med de två Ullared-kompisarna (där går min gräns att skriva ut namn) så förstår dom inte att anledningen till att dom får vara med år efter år, är inte för att de är begåvade. Utan exakt tvärtom.
 
 
 
 
 PERSONER RUNTOM MIG
(Ingen av mina nära och kära bör ta åt sig nu då jag givetvis inte syftar på er).
 
När man pratar i telefon och personen man är med ska vara med i samtalet. Antingen ska man låta personen i andra änden vänta för att hen bredvid bara måste prata med en, eller så ska man föra ett samtal mellan de två andra parterna.
 
Ointresset för mitt liv. Den här rubriken låter riktigt illa. Därför vill jag börja med att säga att jag inte är så förtjust i att ha all fokus på mig själv. Men detta kan likna känslan man har över att vilja bli bjuden på en fest man ändå inte vill gå på. För även om jag inte är jättebekväm med att prata om mig själv (till halvbekanta) så vill jag ändå få en fråga ibland. Jag själv frågar gärna en sak för mycket än tvärtom när det gäller andra människor. På så vis ser de att jag är intresserad av vad de har att säga. Om jag får ett sketet "du'ra?" tillbaka? Förvånansvärt sällan.
 
Människor på Facebook kan verkligen irritera mig ibland. HÄR finns en gammal lista på vad just jag ogillar (ja, tydligen går mitt liv ut på att skriva ned allt jag hatar i punktform). Under samma punkt kan jag säga att ju fler hashtags du har, desto mer irriterande är det.
 
De som inte kan hälsa tillbaka. Det är så fruktansvärt irriterande och fascinerande på samma gång. Hur kan de inte komma som en reflex? De flesta i mitt område hälsar glatt när de går förbi vårt hus. Ett par gånger har jag hälsat på någon som bara blängt tillbaka. Då har jag lust att springa efter och skrika "DU din jävel! Säger du inte hej tillbaka ska jag se till att du aldrig kan säga det ordet igen även om du skulle vilja, din ruttna sork-arsle!" (Inte alls överdrivet).
 
Människor som tar för givet att jag inte kan. Jag har fysiskt blivit puttad från en uppgift jag ärligt talat kunde bättre än personen i fråga. Jag förklarade en gång vart Kanada låg när jag spelade ett spel. Efter det fick jag så mycket beröm att jag snarare tog det som en förolämpning. Det är bara ett par exempel. Visst, jag kanske säger "jaha" hellre än "jag vet". Men är det inte trevligare att säga "du vet säkert det här men..." eller något liknande?
 
 
PS.
Vissa av dessa saker har jag nämnt tidigare, men då jag dels har samma åsikter idag som för flera år sedan, och då alla läsare inte varit med från början, så får dom komma upp igen.
 
 

Aspartam och Koffein

 
 
I Metro kunde man för en vecka sedan läsa om att USA nu väljer bort sötningsmedlet Aspartam i Pepsi Max. I Sverige väljer företaget dock att behålla ämnet eftersom svenska konsumenter, citat; älskar Pepsi Max precis som den är. Jag själv varvar mellan alla lightdrycker men jag köper oftast Pepsi Max för att jag tycker den är godast. Jag gillar alla sockerfria drycker då de är lite sötare (utan att man får hål i tänderna). Inte så konstigt kanske då aspartam är 200 gånger sötare än vanligt socker. För övrigt innehåller även mina andra andra favoriter Cola Zero, Fanta Zero, Sprite Zero och Cola Ligtht också det konstgjorda sötningsmedlet, men det visar sig om The Coca-cola Company väljer att ta bort det med framöver.
 
Jag hade en diskussion på jobbet angående detta ämne. Är det något man inte ska prata om, förutom politik/invandring och/eller religion så är det just det här. Det är bara att inse att man aldrig kommer att bli enade just för att det finns så stora nackdelar med båda delarna. Den ena sidan (socker) har tydliga "biverkningar", den andra sidan (sötningsmedlet) har inga lika mycket forskning bakom sina biverkningar. Men i och med det är det lättare att blunda för vilka skador det kan ge och bara fokusera på att det inte innehåller några kalorier.
 
Det där med viktuppgång av aspartam kan absolut stämma. Det är som jag brukar säga; inget kan vara för bra för att vara sant. Samtidigt har jag druckit sockerfri läsk sedan jag var tolv år, och de gånger jag gått upp i vikt är för att jag fuskat med maten. Att det ska ge fosterskador skrämmer mig (självklart) mer. Jag ska definitivt sluta upp med mitt beroende om jag skulle bli gravid. Jag vill även tillägga att självklart beror det på om man dricker som mig eller som en vanlig människa.
 
Det är inte bara lightdrycker jag ska strunta i om jag skulle bli med barn. Utan även kaffe. Det är väldigt accepterat att dricka den koffeindrycken som gravid så länge det inte är mer än två-tre koppar per dag (det står lite olika). Vissa forskningar har visat att det både kan öka risken för missfall samt hämma barnets tillväxt (vikten i jämförelse med längden). Nu säger inte jag att man är dum som dricker kaffe under graviditeten (typ alla som inte mår illa av det gör ju det). Men för mig känns det som något ohälsosamt, även om det inte är av den värsta sorten. För trots att det är ett "naturligt ämne" från bönor, blad och frukter så är det ändå en centralstimulerande drog. (Sedan får man självklart se hur allt blir när den dagen kommer, det är så lätt för mig att säga det nu medan jag smuttar på en liter kaffe).

Äldre bakom ratten

 

Videon tar bara 2 minuter och är väldigt sevärd.
 
 

Igår såg jag en person som inte borde haft körkort. Jag hörde en bilist tuta och fick lov att ställa mig vid fönstret i köket på mitt jobb och titta ut. Där ser jag en liten bil försöka fickparkera i slowmotion. Man kunde tydligt höra att ingen växel var i. Efter en lång stund kom bilen in i rutan men hon började ändå köra framåt väldigt sakta. Att få in backen var uppenbart lite för krångligt för denna människa. Till slut åker hon in i bilen framför med en lätt knuff varav mannen i den "påkörda" bilen går ut och gör en "aja baja" med pekfingret och säger några väl utvalda ord (som jag uppenbarligen inte kunde höra). Kvinnan går inte ur bilen utan får till slut i backen och börjar, lika sakta, backa tills hon är 2 cm från bilen bakom. Då åker hon vidare och lovade säkert sig själv att aldrig mer fickparkera.

 

Jag har aldrig kollat upp ett registeringsnummer tidigare, men nu blev jag så nyfiken att jag lade tre kronor för att ta reda på vem det var i bilen. Det visade sig vara en 93-årig dam. Jag tycker faktiskt det är märkligt att man inte får köra upp på nytt vid en viss ålder, låt säga 75. Det vore traumatiskt för personerna som blir av med körkortet. En stor del av sin självständighet försvinner och det är säkert en smäll mot integriteten. Men är det inte värt det i jämförelse med risken att skada sig själv och andra? Jag menar inte att någon kan skadas när en människa kör i 2 km/h, men det var oroande många tecken på att hon inte riktigt var lämplig för att köra bil.  Nu finns det förvisso en lag som gör det lättare för läkare att anmäla om någon inte bör ha körkort. Vad jobbigt det vore att vara den läkaren. Det är som att bestämma om någon ska få körkort under uppkörningen, fast ännu värre kan jag tycka.

 

Det förvånar mig hur många äldre människor som uppenbart inte kan köra ändå fortsätter åka bil. Åldringen som orsakade tre krockolyckor på kort tid, kände inte denne att det var nog dags att ta det lugnt efter åtminstone andra olyckan? Eller är viljan att åka större än vetskapen om att exempelvis reaktionsförmågan och synen försämrats? Handlar det helt enkelt om att man förtränger den bistra sanningen?

 

Unga människor i trafiken är statistiskt lika farliga. Jag minns att jag läste i körkortsteorin att 18-19-åringar löper 5-6 gånger större risk att råka ut för en bilolycka, precis samma siffror gäller människor över 75 år. Det värsta jag vet är bilister som faktiskt blir riktigt sura när man kör på den exakta hastighetsbegränsningen (vilket oftast är unga människor som blir). Ibland önskar jag att bilar hade långa, spetsiga järnpålar som kunde skjutas ut när en bil "slickar" en i baken. Tillsammans med en blinkande neonskylt där det står "Back off your fucking asshole!" Inga konstigheter...


Bröllopsklänningar

 
Detta är några klänningar jag tycker om bara för att tydligt visa vad min smak är. Jag har ett par jag gillar ännu mer och faktiskt skulle kunna tänka mig att bära när dagen kommer, men det kommer aldrig visas förrän på min bröllopsdag. När den dagen kommer är nästan bestämt, men än en gång; jag gillar att öppna mig för bloggen men jag måste tvinga mig att hålla vissa saker privata.
 
Det finns en del saker jag har som krav, eller önskemål, när det kommer till bröllopsklänningar. Både vad jag måste ha, vad jag verkligen vill ha och framförallt vad jag absolut inte vill ha.
 
 
 
Ett måste:
  • SPETS med versaler. Ju mer desto bättre!
  • Vitt eller elfenbensfärgat tyg.
  • En bra längd, vilket är golvlängd eller med släp beroende på om jag ska ha en annan klänning på mig på bröllopsfesten (orka bära omkring på ett katedralsläp en hel kväll).
 
 
Ett plus:
  • Ett band i midjan eller liknande.
  • Korsett, utan att det ser ut som en billig klänning.
  • Långa ärmar.
 
A big No-No!
 
  • Tubklänningar. Jag är förbi den fasen, både av praktiska och synliga skäl.
  • Två-delat. När överdelen och underdelen är i olika tyger. Undantaget finns om exempelvis om det inte är jättetydligt.
  • Bar rygg. 98% av alla klänningar jag fastnat för har det. Jag vill ha en vanlig bh på mig, punkt.
  • Smala axelband.
  • Former jag (oftast) inte gillar är balklänning och tydliga trumpet/sjöjungfru-formar.
  • Organza är inte min stil.
  • För mycket urringning. Jag vill inte gå i kyrkan som en prostituerad.
  • Satin eller siden. För mycket nattlinne/minnen av min forna balklänning.

Marijuana: Safer than peanuts

 
 
Ni behöver inte oroa er, jag tänker inte argumentera för legalisering av marijuana. Även om jag för den delen tycker det är en rätt harmlös drog. Men de som förespråkar att få röka detta lagligt, tänker de på hur skadligt det är för exempelvis lungorna? Eller det faktum att det faktiskt är beroendeframkallande. Och hur effektiv blir man som hög på gräs? Inte särskilt. Att blanda ihop arbete/studier med att röka på hör alltså inte ihop. Ja, det är oskyldigt att röka marijuana om man jämför med andra droger. Men är det okej för det? Att det ofta är inkörsporten till tyngre saker tror jag stämmer till 100%. Handlar det inte om starkare droger så kan man ju byta ut gräset mot massa substanser som uppenbarligen inte är att lita på.
 
Och det där med att röka cigaretter, som jag tyvärr gör. Jag önskar verkligen att det förbjöds. Men då köps det väl limpor kors och tvärs från utlandet, och Sverige fölorar dom intäkterna. Men är pengar viktigare än befolkningens hälsa? Och vad går egentligen pengarna till? Välfärd, har jag hört. Till exempel när barnbidraget infördes. Men det finns nog skattepengar som kan ge välfärd utan att människor röker dessa accepterade cancerpinnar. Dessutom, hur mycket kostar inte sjukvården för rök-relaterade sjukdomar? Det går att skriva hur mycket som helst om det här, liksom Systembolaget (jag kan dock säga att jag är för monopol på sprit), så jag slutar nu när vi har det som roligast ;)
 
På tal om roligt så har min dag varit fenomenal. Bland annat har jag lunchat med Sara och Amanda. Jag missade sistnämnda på nyår även om vi pratade i telefon, så det var roligt att få träffa henne. Och syster med såklart! Hon är ju borta bokstavligen hela dagarna för det mesta så man vill nappa när man får chansen att träffa henne.

Sanslöst

 
Sanslöst 1: Från  en av mina favoritsidor; Diply.com. Jag tänkte skriva något om mina tankar angående detta men jag finner helt enkelt inga ord...
 
 
 
 
 Sanslöst 2: Vi har liksom många andra orter ett antal människor som sitter utanför matbutikerna och tigger. Jag tänker inte ta upp en diskussion om detta ämne då både de som tigger samt skänker pengar/medvetet låter bli har sina anledningar.
 
Men det jag däremot har åsikter om är vad vissa av dom lämnat efter sig. En grupp tiggare har nämligen bott i en husvagn i skogen bakom oss men sedan dragit utan att städa upp efter sig. Det på bilden är ändå inte allt de lämnat kvar. Är det så mycket begärt att ta upp sitt skräp efter sig? Detta gäller såklart för alla, oavsett om du är svensk eller inte. Men jag kan tycka att det är så fult gjort att försöka få något från Sverige men inte ge något tillbaka. För hur mycket kostar det att slänga sopor? Och med risk för att låta hård; om man är så fattig så att man måste tigga pengar - varför slänga till synes hela klädesplagg? Eller för den delen en helt fungerande grill samt en full flaska tändvätska? Jag hade då behållit det i alla fall.

eu-val

 
 
 
Var inte rädda, jag tänker inte starta någon politisk debatt nu. Kom bara på att jag glömt att skriva att jag självfallet röstade i söndags. Det var i och för sig nära att jag glömde det, tack och lov hörde Sara av sig så att vi kunde rösta tillsammans. Annars hade det blivit en tryckt stämning vid middagsbordet den kvällen ;) Nejdå.
Jag röstade på Marit Paulsen i förra Europaparlamentsvalet och gjorde det även detta år, ifall någon undrade:)
 
Politik är något jag aldrig orkar diskutera, det gör mig antingen förbannad eller förvirrad. Men självfallet kom det på tal för ett tag sedan, jag tror pappa var i tidningen och jag tvingades in i ämnet. Det är inte första gången jag nästan blir kritiserad för att jag röstar på Folkpartiet, ungefär som att jag endast gör det för att jag måste. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; hade min familj varit Sverigedemokrater så hade jag givetvis aldrig röstat på dom bara för att. Alla partier har väl sina för,- och nackdelar men jag gillar helt enkelt Folkpartiets ideologi lite mer. Och allvarligt talat, om din pappa fanns på valsedeln - hade inte du röstat på honom? Jo, precis. Valet i september blir nog hans målstolpe efter alla år inom politiken men troligtvis håller jag mig till FP ändå.

abs on a skinny dude...

 
Jag har tänkt lagt ut den där bilden tidigare men det har känts lite väl grovt. Men jag måste ändå göra det nu, för det stämmer så bra!
Speciellt som yngre kunde jag störa mig på spinkiga killar som var stolta över sina "magrutor". Klart man ser musklerna tydligare när man har 0% fett på kroppen. Sjukt irriterande! Jag gillar inte magrutor på någon men jag gillar desto mindre dom som tror att dom är mer vältränade än vad dom är.
 
Det där med "big tits on a fat chick" har jag kanske inte mött på lika ofta men det har ändå hänt. Det är väl mer unikt med dom smala tjejer som har större meloner? Så märkvärdigt är det väl inte om en överviktig tjej får fett även där, eller ska man gå upp i vikt överallt förutom på brösten?
 Av samma anledning ser jag inte silikontjejer som storbröstade. De har bara stora inplantat, inget annat. Nu lät det ju väldigt konstigt, men ni förstår nog min poäng.
 
 
Idag har jag pluggat lite teori, det är verkligen mer att ta in än vad jag först trodde. Jag hade förresten en sån himla tur med bokningen av uppkörningen. Jag hade hört innan att det knappt gick att få en tid (inte bara jag som vill ha körkort i sommar) och det stämde, hela juli var uppbokad. Nästan. En dag var nämligen helt ledig av någon konstig anledning. Så inte nog med att jag fick den månaden trots allt - jag fick bestämma vilken tid jag ville ha också. Så jag valde 11:15, en perfekt tid tycker jag!
 
Nu ska jag ta tag i laxen som jag har i ugnen. Jag har en fin filé från fiskaren som jag inte ville ha i kylskåpet tills imorgon, så jag var så illa tvungen. Känns ju jättenormalt nu vid midnatt... Innan dess tog jag tag i golven, disken och badrummet. Allt för att kunna slappa med gott samvete!

Tidigare inlägg
RSS 2.0